Det tar sig mot slutet

Aftonbladets Markus Larsson på plats på Coldplays turnépremiär i Strasbourg

MUSIK

STRASBOURG. Kasten är tvära.

I ungefär 45 minuter har Coldplay en halvlyckad dag i replokalen.

Sen förvandlas de plötsligt till ett strålande och världsledande stadiumrockmonster ...

Foto: Foto: FREDERICK FLORIN/AFP
FAMLAR Coldplay borde inte kunna misslyckas, men ändå gör den en nästan intetsägande turnépremiär, tycker Markus Larsson.

Konserthallen är, med Coldplays mått mätt, ganska liten.

Publikens entusiasm får knappt plats.

Vågen dånar fram på läktaren och fransmännen sjunger melodin från ”Viva la vida” om och om igen långt innan konserten börjar.

Stämningen är lika tät som varm.

Efter några minuter känns det som att man har sprungit ett halvt maraton genom en regnskog.

Till och med mitt anteckningsblock skrynklar ihop sig och börjar ropa efter vatten i den blöta hettan.

Tafatt och ojämnt

Coldplay borde inte kunna misslyckas.

Inte ens om de så arrangerade om ”In my place” och framförde den med en mungiga och panflöjt.

Förutsättningarna är alldeles för bra.

Ändå är ungefär hälften av konserten märkligt tafatt, ojämn och intetsägande.

Det låter tunt, bandet spelar i otakt och Chris Martin kommer ofta in fel eller famlar efter orden.

Gruppen lyckas verkligen inte rida fram på publikens reservationslösa respons.

De visar upp nervösa brister som inte borde få förekomma på den här nivån.

Men efter ”The hardest part” händer det nåt.

Coldplay samlar ihop sig, skiter i premiärnerverna och förvandlar nästan varenda ballad – de gör ju egentligen bara ballader – till ett dån som lyfter publiken flera meter över marken.

Som U2

I ”In my place”, ”Lovers in Japan” och framför allt ”Viva la vida” framkallar de lika stora och uppjagade känslor som förebilderna i U2.

Och det enda som fattas är ett sista, bländande extranummer som blåser bort taket ända till Tyskland.

Alla väntar med andra ord på ”Fix you”.

Missar chansen

Coldplay har verkligen bäddat för sitt bästa finalnummer och ... i stället förstör de hela upplägget genom att riva av ”The dubliners” – en irländsk och nyskriven folkrockbagatell.

Jahapp.

Förhoppningsvis för de inte om samma misstag i Sverige.

Fotnot: Coldplay spelar i Globen i Stockholm den 17 och 18 september.

FAKTA

Coldplay

Europapremiär: Le Zenith, Strasbourg. Publik: 10 000 (fullsatt). Längd: Drygt 80 minuter. Bäst: ”Viva la vida” och ”The hardest part”. Sämst: ”Cemeteries of London”, tyvärr. Och den inställda finaleuforin. Fråga: Varför skippar de ”Fix you”? Vad har de för ursäkt?

SÅ BRA VAR KONSERTEN – LÅT FÖR LÅT

Life in technicolor

Det är inte precis en lysande chocköppning.

Violet hill

Tunn och trevande.

Clocks

Det är aldrig ett gott tecken när lasershowen överträffar själva musiken.

Cemeteries of London

Märkligt blek och otajt.

Yellow

Balladen blir som vanligt ett dånande extranummer.

42

Vissa delar av proggsymfonin är lika outhärdliga som Radioheads mest anala ljudexperiment.

Don’t panic

Akustisk REM-pop som numer är en sorts signaturmelodi för Zach Braffs indieromantiska film ”Garden state”.

Speed of sound

Kolossen lyfter aldrig.

Chinese sleep chant

Feedback och flytande kvicksilvermelodier som påminner om My Bloody Valentines drönarrock.

God put a smile upon your face

Psykedelisk stelkramp.

The hardest part

Chris Martin gör om låten till en långsam pianoballad. Fyra oerhört vackra minuter.

In my place

Decibelnivån på publikens ”yeeeaaaahhh” får tänderna att skallra. Vad ska man kalla det här? Atmosfärisk extas?

Viva la vida

Publiken kan inte sluta sjunga den ordlösa melodin. Otäckt mäktig.

Lost

Varför kommer det här självförtroendet och den här tyngden så sent?

The scientist

Bandet springer upp på en liten scen högt uppe på läktaren. De akustiska gitarrerna och mandolinen är rörande lågmälda jämfört med resten av spelningen.

Death will never conquer

Trummisen Will Champion tar över sången. Och det är ungefär lika välkommet som ett solonummer av Keith Richards. Eller Charlie Watts.

Politik

En våldsam attack.

Lovers of Japan

De storslagna melodierna kröns av det största konfettiregnet som jag nånsin sett.

Death and all his friends

En både suggestiv och knallhård gospel.

The dubliners

Kort och käck och ny och väldigt irländsk öltrudelutt. Coldplay har skrivit betydligt starkare finalnummer än detta tjafs. Som ”Fix you”, till exempel. Vad hände med den?