Coldplay har blivit röriga

Som bäst när de tar i så att de sprängs

Foto: Ola Axman
Osäkra Coldplay tycks vilja förändra sin musik. Resultatet blir mest att de verkar ängsliga, tycker Aftonbladets Markus Larsson. I kväll spelar bandet i Globen i Stockholm – igen.
MUSIK

Showen borde vara försedd med följande skylt:

”Ursäkta röran – men Coldplay håller på att renovera sin musik”.

Och innan bandet är klara blir inte konserterna så strålande som de borde vara.

Coldplay

Plats: Globen, Stockholm. P ublik: Drygt 14 000 (fullsatt). Längd: 90 minuter. Bäst: "Viva la vida", "The hardest part" och "Lovers in Japan". Sämst: Trummisens solonummer. Och "Jordgubbsgungan”, förstås. Fråga: Borde inte Coldplay spela in en cover på Robyns och Kleerups "With every heartbeat"?

Ska kanske förklara det där lite närmare.

På senaste skivan‚ ”Viva la vida or Death and all his friends”, överger Coldplay sin välkända och populära framgångsformel.

Låtarna håller i stället upp dörren för, i Coldplays fall, helt nya influenser – electronica, ambient, shoegazerpop och proggressiva påhitt som verkar vara importerade från Radioheads mer experimentella skivor.

Den inställningen har även smittat av sig på konserterna.

Inte riktigt färdiga

Det känns som om gruppen håller på att bygga om sin show, att de testar nya idéer och grepp i realtid och att arbetet inte riktigt är färdigt ännu.

Några av gruppens bästa låtar – ”Trouble” och ”Don’t panic” – får därför inte plats i setlistan.

Och de största hitsen blandas upp av instrumentala ljudväggar, irländska pilsnervisor, tunga technotrummor, små akustiska partier ute i publiken och, ja, till och med trummisen får tyvärr sjunga en låt.

Och ska verkligen ”Fix you” avlossas i början av konserten? Är inte det ett gjutet extranummer? Bara undrar.

Många stilbrott

Showen innehåller så många olika moment och stilbrott att slutresultatet blir rörigt och ängsligt. Coldplays förra konsert på Globen hade både en mer genomtänkt dramaturgi och en tätare laddning.

Och gruppen är alltid som bäst när de tar i så att de sprängs, när musiken tornar upp sig som katedraler och när publiken får överrösta Chris Martin i refrängerna.

”In my place” är ett sånt exempel. ”Lovers in Japan” ett annat. Och ”Yellow” ett tredje.

Men inget överträffar jätten ”Viva la vida” – en magnifik högmässa om saltstoder, romerska körer och ”Jerusalem bells”.

I kväll är den lika episk som Sixtinska kapellet.

FAKTA

Så bra var konserten – låt för låt

Life in technicolor

Förstår inte poängen med att bandet spelar bakom ett stort, mörkt draperi. Men det är väl konst.

Violet hill

Tunn och klumpig.

Clocks

Den stora arenarocken vaknar och stiger upp ur sängen. Det låter som att Godzilla trampar på Chris Martins tangenter.

In my place

Yeeeeeeeeeaaaaah. Martin bjuder in publiken i musiken. Och alla 13 500 i publiken får givetvis plats i den här balladen.

Speed of sound

När de jättelika julgranslamporna som sänks ner från taket lyckas vara häftigare än det som händer på scenen är det, naturligtvis, nåt fel.

Cemeteries of London

Under premiären i Strasbourg var låten ett fiasko. Här blir den en kraftfull U2-slugger.

Chinese sleep chant

Gillar att de vågar framföra den här monotona ljudväggen. Men som livenummer betraktat är låten nästan lika seg som insektsyrket drönare.

42

Proggressiva popsymfonier är alltid proggressiva popsymfonier. Ett debattämne för konststudenter. Och sånt är som bekant hyfsat trist att lyssna på.

Fix you

Ögonblicket där Jonny Bucklands gitarr exploderar känns alltid som ett VM-brons i fotboll ...

Strawberry swing

Vad är det här? Kinesisk läger-eldspop? Coldplay väljer tyvärr att spela de två sämsta låtarna från sin senaste – och annars utmärkta – platta. ”42” och ”Jordgubbsgungan” är två löss i setlistans kofta.

God put a smile upon your face/Talk

Bandet flyttar ut till en miniscen på scenens ena ramp och bygger om två låtar genom att montera in synthtrummor och technobeats.

The hardest part

Pianoversionen. Otäckt bra och vacker.

Postcards from far away

Chris fortsätter att klinka piano ensam. Tja, konserten borde innehålla ännu fler solonummer där Chris tar det, tja, piano.

Viva la vida

Fem helt fantastiska minuter. Att få se och uppleva sånt här är en nödvändig påminnelse om att jag ändå, at the end of the day, har världens bästa jobb.

Lost!

En schyst koloss.

The scientist

Coldplay springer upp på en liten scen som ligger långt uppe i arenans bortre hörn och spelar ”unplugged”. Det akustiska partiet inleds med en magisk version av bandets blåaste och bästa loserballad ...

Death will never conquer

... och sen får trummisen Will sjunga en kort, irländsk och meningslös ölvisa om pojkar och döden.

Extranummer 1

Politik

Och här låter det som att Godzilla sadlat om, slutat välta byggnader och utbildat sig till snickare. Ett monstruöst hamrande.

Lovers in Japan

Briljant tryckvåg av gigantiska ljudeffekter och popmelodier. Och konfettiregnet är ... episkt.

Death and all his friends

En taggigt och imponerade möte mellan soft medelklassrock och elektronisk gospel.

Extranummer 2

Yellow

Springsteen har ”Born to run”. U2 har ”Where the streets have no name”. Depeche Mode har ”Never let me down again”. Neil Young har ”Rockin’ in the free world”. Och Coldplay har ”Yellow”. Ja, ni fattar.