Ni kan ännu bättre

Lite slutfinish och i Globen blir det fem headbangande plus –Mattias Kling på plats på Europapremiären

Foto: Foto: PETER VAN DEN BERG
Metallica spikar kvällens repertoar vid en gemensam repetition strax innan de går på scenen. Den 7–8 mars spelar de i Globen och den 18 juli i Hultsfreds Folkets park.
MUSIK

NOTTINGHAM. Det finns stunder som hävdar att det här mer är ett ovanligt välbesökt genrep än en omtumlande Europapremiär.

Det behövs alltjämt skruvas lite här och tajtas lite där.

Jag ger Metallica tio dagar.

Sen ska allt banne mig sitta där det ska.

Hetfield och Trujillo.

Ni kan stirra er blinda på betyget här ovan och sucka något uppgivet om väntat resultat och feg ryggradsbedömning.

Men nu finns det ju så klart grader i såväl himmel som helvete, och charmen med Metallica – som spikar varje aktuell kvälls repertoar vid en gemensam repetition strax innan de går på scenen – är att de tjänar på att vara oförutsägbara. Även om stommen i setet är genomgående, har kvartetten utrymme för förändringar. Och dessutom en vanvettigt illuster katalog att plocka godbitar ifrån.

Uruppförande

Det gör att Europapremiären bjuder på ett exklusivt uruppförande av ”The Judas kiss”, att extranumren pryds av den förvånande Diamond Head-tolkningen ”Helpless” och att ”No leaf clover” smyger sig in som enda representant för perioden mellan det självbetitlade svarta

albumet och fjolårets ”Death magnetic”.

Och att förväntad stapelvara som ”Harvester of sorrow”, ”For whom the bells toll” och ”Creeping death” får vila till förmån för mer ospelade kort.

Den dagsspontana inramningen ger hela evenemanget en äventyrlig prägel, som inte blir mindre av att gruppen har återgått till att placera scenen i mitten av arenan och utnyttjar dess ovala form fullt ut.

Några varv till

Men den gör också att alla detaljer inte riktigt sitter där de ska. Ovan nämnda världspremiär, till exempel, behöver nog exponeras offentligt ett par varv till innan den är helt bemästrad.

”All nightmare long” är ett annat exempel på en färsk låt som kan skärpas till, medan ”That was just your life” onekligen tarvar en helrenovering för att fylla sin plats som öppningsnummer.

En och en halv vecka återstår för den slutgiltiga finishen.

Då kan den ganska svaga fyran här ovan förvandlas till fem headbangande plus.

FAKTA

Metallica

Plats: Trent FM Arena, Nottingham, England. Publik: Cirka 10 000. Längd: Strax över två timmar. Bäst: ”Leper messiah”. Sämst: Ett ljud mest riktat mot läktarna får mycket att gå över huvudet på golvpubliken.

Så var europapremiären – låt för låt

1. That was just your life

Laserknippen i grönt, blått och rött slår upp ifrån och ner emot scenen. I övrigt hackar öppningen en smula. Ljudet är havegrynsgröt utspädd med tapetklister.

2. The end of the line

Var är du, Kirk? Gitarristen spelar ett solo utan att höras, även om inledningens spridda skurar börjar koncentreras.

3. The four horsemen

Kan Nottinghampubliken inte sjunga högre? Leveransen är ryggradsgiven stabil trots uteblivet extasgensvar.

4. Leper messiah

Kirk Hammett hänger på sig en Draculaläcker gitarr och tyngden är

lika massiv som de fyra stora stenkistor som sänks ner mot scenen.

5. One

Lars Ulrich överkompenseras för en låg mixning i inledningen och svarar med – otajt baskaggesmatter. Skärpning!

6. Broken, beat & scarred

En halvfetad parantes på skiva som känns desto rakare live. Att James Hetfield famlar bort sig och börjar sjunga på vers i stället för refräng blir därför en plump i protokollet.

7. The Judas kiss

Världspremiär för ”Death magnetic”-kyssen, som i och med detta ersätter USA-vändans ”Cyanide”. Kräver lite mer innötning för att passa klanderfritt.

8. Sad but true

Kistformationen återkommer, i övrigt inte mycket att säga. Den är där. Den är tjock. Och den är tung.

9. No leaf clover

Härligt att ”S&M”-kompositionen nu kan stå riktigt stadigt, även utan orkesterstöd.

10. All nightmare long

Frontmannen klarar en krävande refräng hyggligt, men vad pysslar trumslagardansken med? Inledningens cymbalexcess är magstark, även för att komma från honom.

11. The day that never comes

Får fart i halvtid och växer sig allt starkare ju mer tempot skruvas upp.

12. Master of puppets

Även utan obligatorisk allsång i det lugna partiet ett sturskt thrashstycke inramad av återkommande laserljus.

13. Fight fire with fire

Eld besvaras med ... eld i ett kokhett ”Ride the lightning”-spår. Tyvärr begår ljudet återigen harakiri och spiller tarminnehållet över golvplankorna.

14. Nothing else matters

På skiva så sönderspelad att den nästan ger mig nageltrång – live en nära sex minuters ursäkt att gå runt med gåshud.

15. Enter sandman

Peta in valfritt adjektiv synonymt med ”mäktigt”. Vilket som helst passar lika bra.

Extranummer:

16. Breadfan

Inleds med en kort snutt av ansenliga ”Suicide & redemption”, innan gruppens tolkning av Budgie-låten tar över. Inte ett helt överväldigande coverval ...

17. Helpless

...vilket det emellertid levereras här. Ett sällan spelat garagestycke tänder hoppet om dubbelmackan ”Last caress”/”Green hell” i Sverige.

18. Seek & destroy

Beachparty? Hela arenan tänds upp och robusta, svarta badbollar regnar från taket.