Rak country – från hjärtat

Foto: ludvig holtenäs
Jill Johnson är briljant när det blir känslosamt Hank Williams-ömk.
MUSIK

HELSINGBORG. Tre inställda

turnépremiärer och slaskande stämband.

Men när Jill Johnson till slut står på scen gör hon så stabilt och lätt bredbent.

Som så många gånger förr får vi följa med på en promenad längs Music Row, Nashvilles berömda kvarter.

Och det råder ingen tvekan om att Jill Johnson älskar sin musikhistoria.

Nyligen döpte hon sin elva månader gamla dotter till Bonnie – efter idolen Bonnie Raitt.

Bonnie den yngre är också anledningen till att Jill i kväll inte hinner hälsa publiken välkommen i dörren, en tradition hon annars är trogen.

High Chaparral-country

Men väl på scenen tar hon den bredaste och snabbaste motorvägen till publikens hjärtan.

Från lätt bredbent läge hyvlar hon av standard på standard. Det är en hjulbent High Chaparral-country

utan konstigheter.

Men hon tar sig an de nötta sångerna med samma kärlek som hon vårdar ett gammalt favoritpar nergångna cowboystövlar.

Hela vägen från ”Why’d you come in here looking like that” via en honky tonkig ”Tumbling dice” till Bruce Springsteens ”No surrender”.

Men det är i tryckarna ”You don’t have to say you love me” och ”Too far gone” som rösten får rum att låta lika självömkande som Hank Williams ensamt överförfriskade tårar i ett ölglas. Det är då hon briljerar.

FAKTA

Jill Johnson

Konsert på Helsingborgs konserthus.

Bäst: De blå balladerna. Sämst: Den bredbenta bilåkarrocken.