Ömsint och fantastiskt

Tystnaden ger syre åt Rosanne Cashs historier

1 av 3 | Foto: Magnus Sandberg
När Rosanne Cash uppträder känns det långa stunder som att lyssna på en välskriven roman.
MUSIK

Inte ens en fluga på väggen vågar hosta.

Det hade blivit en öron­bedövande knall.

Volymen är rekordlåg, konserten är fantastisk.

Inget står med andra ord i vägen för Rosanne Cashs melodier och historier.

Tystnaden ger showen syre.

Ibland överröstar Cash inte ens fläktarna som förgäves försöker kyla ner lokalen och publiken.

Man kan inte bara höra en knappnål falla. Man hör hur den träffar marken, plockas upp och beställer en öl i baren.

Jämfört med Rosanne Cash och hennes make, gitarristen och låtskrivaren John Leventahl, framstår Ryan Adams mest lågmälda konserter som ett slagsmål.

Ändå är det svårt att hitta några döda sekunder.

Precis som på senaste albumet, konceptskivan ”The river & the thread”, är Memphis och Mississippi­floden spelningens puls och blodomlopp.

Intellektuell skärpa

Få kan berätta om den platsen och den mytologin med samma auktoritet som Rosanne Cash. Hon kommer från en familj som levt och dött mitt i countrymusikens hjärta.

Få kan väva ihop berättelser om sig själv, sin släkt, Franklin D Roosevelt, pappa Johnnys basist Marshall Grant, ”Long black vail”, Tallahatchie Bridge och Sun Records med samma musikalitet och intellektuella skärpa. Långa stunder känns det som att lyssna på en välskriven roman. Eller ett ovanligt välformulerat avsnitt av Sommar i P1.

Briljant gitarrspel

Rosanne Cash sjunger rakt och med stor ömhet, helt utan manér, åthävor och överdrifter. John Leventhals briljanta gitarrspel är i sin tur som en roadmovie genom den amerikanska rootshistorien.

Versionerna av ”September when it comes”, ”Girl from the north country” och ”Heartaches by the number” har alla en omskakande skönhet.

Men det är ”Seven year ache” som inte släpper taget och följer med dig hem. Alltid ”Seven year ache”. I dess sken blir det mesta tomt och själlöst.

ARTIKELN HANDLAR OM