Coolt & snortajt

Queens of the stone age kämpar hårt för att rocka igång publiken

Foto: Thomas Johansson
Mixar vilt Queens of the stone age är en passande huvudakt på Way out West med sin blandning av olika sorters rock. Men hela publiken är inte redo att ge sig hän på det sätt som bandet hoppas, bortsett från några allsångs­ylande rader längst fram.
MUSIK

GÖTEBORG. Queens of the stone age är en hård, snortajt mix av en väldig massa olika sorters rock.

Ibland blir den både större och mer underhållande än summan av sina influenser.

Ibland blir den tvärtom.

Jag har aldrig riktigt greppat vad det är som Josh Homme försöker göra med Queens of the stone age. Förmodligen är det inte tänkt att man ska göra det.

Det är ett band som omfamnas av hårdrockvärlden tack vare sina många snortajta attackriff och Hommes bakgrund i stonerrock­ikonerna Kyuss. Samtidigt trycker Queens of the stone age isär ordet hårdrock på mitten och kilar in disco, Beatles, kraut, soul, funk, boogiepiano, amerikansk 70-talsradio och några halvgenomförda universitetskurser i mellanrummet.

Smäller på bra

Homme gör på många sätt en lite muskulösare variant av den retrocoola rock som Jack White och The Black Keys firat stora triumfer med och att de kaliforniska ökendrottningarna med smak för röka inte riktigt har tagit sig upp på Foo Fighters-nivå beror möjligen just på den lite diffusa känsla som om­gärdar dem.

När Way out West gör ett försök att bredda sitt varumärke genom att inleda årets festival med en ”rockdag” är förstås ett cross­overband som Queens of the stone age en passande huvudakt.

Och nog ger sig Homme och hans Nick Cave-mässigt ekiperade band den på att rocka i gång publiken, med gamla hiten ”No one knows” redan som andra nummer.

Det smäller på bra, men precis som på Motörhead-spelningen är långt ifrån hela den modevisning som utgör betydande delar av Way out West-publiken redo att ge sig hän på det sätt som Homme troligen är van vid från de festivaler där det här bandet brukar spela.

Betongfunk

Förutom några allsångs­ylande rader längst fram får kvintetten kämpa med publiken. Och även om de långt ifrån lyckas frälsa alla fattar åtminstone jag plötsligt Queens of the stone age  bättre än jag någonsin gjort tidigare.

”Smooth sailing” är något slags betongfunk som egentligen inte borde fungera alls så bra som den gör. ”The vampyre of time and memory” är ett slags powerballad med rost på pianosträngarna och ”Monsters in the parasol” är ett av de mest underhållande möten mellan disco och hårdför rock’n’roll som jag hört på länge.

Men det finns en anledning till att det är betydligt färre framför scenen i slutet än i början.

Det känns lite tomt efter en stund. Coolt så det räcker, men Homme har kanske inte alltid så mycket att berätta.

ARTIKELN HANDLAR OM