Solomon Burke är störst av alla

MUSIK

SOLOMON BURKE

Don"t Give Up On Me (Fat Possum/MNW)

Soul

Foto: MNW
Stor på jorden - och i orden.

Första spåret, själva titelsången, har delvis komponerats av Dan Penn.

Det är en händelse som ser ut som en tanke.

"Don"t Give Up On Me" känns på många sätt som den naturliga fortsättningen på "Do Right Man" - mästeralbumet just Penn, en av den ursprungliga sydstatssoulens allra främsta kompositörer, överraskade världen med för åtta år sedan.

Solomon Burke, i sin tur en av den ursprungliga sydstatssoulens allra främsta vokalister, har tillsammans med producenten Joe Henry och ett ohyggligt tätt, lyhört femmannaband iscensatt samma slags återuppståndelse, utfört samma fingertoppskänsliga och vördnadsbjudande restaurering av den typ av southern soul som mer eller mindre upphörde att existera nån gång i början av sjuttiotalet, när Stax hade gått omkull och Otis Redding var död och Al Green började bygga sin kyrka och till och med Jerry Wexler på Atlantic jagade i annan terräng.

Det var inte exakt så här denna gospel-mättade musik, stadd i ständig dragkamp mellan kyrkan och köttets lustar, lät då.

Men det är med all säkerhet så här - och som på Penn-plattan från 1994 - den skulle ha låtit i dag, om den hade fortsatt leva och utvecklas.

Så här värdig. Så här stolt. Så här"rik

Det finns dock två skäl till att "Don"t Give Up On Me", ett äkta kärleksprojekt initierat av Epitaph/Fat Possum-bossen Andy Kaulkin, når ännu längre in i hjärtat av drömmen om den stora soulmusiken.

Ett är låtmaterialet.

Medan Penn blåste nytt liv i en serie golden oldies jobbar Big Sol uteslutande med nykomponerade nummer - speciellt skrivna för just honom, av - och håll i er nu - Bob Dylan, Van Morrison, Brian Wilson, Elvis Costello, Tom Waits, Dan Penn, Nick Lowe, Joe Henry, legendariska låtskrivarduon Barry Mann och Cynthia Weil samt den okände men uppenbarligen briljante Pick Purnell.

De är, i princip undantagslöst, helt magnifika. De inblandade verkar ha insett exakt hur Kalukins intentioner såg ut och har alla skrivit sånger den 200 kilo tunge avelstjuren Burke - han lär vara far till 21 barn - omedelbart kan göra till egna, självklara klassiker.

Utrymmet är tyvärr för begränsat för att jag ska kunna få plats med alla detaljer som förtjänar att hyllas i de elva spåren - låt mig bara slå fast att den som inte hört Lowes "The Other Side of The Coin", Dylans sotiga "Stepchild" och Mann/Weils djupt gospelrotade "None of Us Are Free", med Blind Boys of Alabama på förblindande (förlåt") vacker körsång, inte hört hur samtidens största kompositioner låter.

Den andra anledningen till att The Bishop distanserar Penn är sången.

Jag levde med föreställningen att Solomon Burke var en av utmanarna i klassen precis under Otis och Al Green, men här tror jag bestämt att han visar att han är störst av dem alla.

Sån kraft.

Sånt omfång.

Sån själ" herregud. Känslorna rinner av stämbanden som färsk kåda av träden i skogen. Det är helt förbluffande, helt chockerande, att höra honom krama saften ur ett mäktigt kärleksdrama som den märklige Purnells "Sit This One Out".

Det här är utan tvekan årets album.

Per Bjurman

ARTIKELN HANDLAR OM