Förkrossande – ibland

MUSIK

NICK CAVE & THE BAD SEEDS

Nocturama (rock)

Sträcker man sig riktigt långt kan man se ”Nocturama” som skivan på vilken de två huvudteman som löpt genom Nick Caves solokarriär tvinnas samman.

Här möts den saktmodiga crooner-blues han utvecklat på de senaste plattorna och den mer tygellösa och högljudda estetik som kännetecknade de allra första, de han gjorde på åttiotalet.

Den förstnämnda riktningen, den ni lärt känna på skivor som ”Murder ballads” och ”The boatman’s call”, dominerar förvisso mycket kraftigare än vad myten redan nu gör gällande.

Detta är inte fortsättningen på ”From here to eternity” precis.

Men emellanåt kan vi åtminstone ana skuggan av de psykotiska demoner som löpte amok genom sångerna för snart tjugo år sedan.

Det rasslar och skakar duktigt i ”Dead man in my bed”.

Det finns en hel del förvridna och obehagliga vinklar i ”Bring it on”, en suverän rock-gospel med Chris Bailey från The Saints på strålande stödsång.

Och femton minuter långa avslutningshymnen ”Babe, I’m on fire” är en klockren gammal kakofoni av den typ de mest puritanska Birthday Party-fans drömt om.

Den kopplingen är ingen tillfällighet.

Det känns överhuvudtaget som att den 45-årige ex-hedonisten velat inventera sina rötter den här gången.

För första gången sedan början av karriären har han spelat in en skiva hemma i Melbourne. Han använder gamle BP-bekante Nick Launay som producent. Och gamle buddyn Chris Bailey dyker alltså upp i en sång.

Kanske kan man kalla ”Nocturama” Nick Caves australiensiska album.

Är det nåt bra då?

Ja, kvaliteten skiftar en aning. Några av balladerna trampar lite luft. Står lite stilla. Men ”He wants you” är lika gripande vacker som de största ögonblicken på både ”Let love in” och ”The boatman’s call” och redan nämnda ”Bring it on” hör till det allra, allra bästa den här mannen spelat in.

Någonsin.

Jag kan inte heller låta bli att älska kaoset i ”Babe, I’m on fire”.

Han vet fortfarande hur man fyller den typen av oljud med drama, spänning och påträngande oro.

Texterna, dränkta i den dystra nihilism jag uppfattar som Caves signum, håller också hög klass rakt igenom.

Sammanfattning:

Helt förkrossande – ibland.

Per Bjurman

ARTIKELN HANDLAR OM