En stabil kompromiss

MUSIK

R Kelly

Chocolate factory (hiphop)

Förra året skulle R Kelly ha gett ut skivan ”Loveland”. Den drogs in, dels på grund av bootlegförsäljning och dels på grund av pedofilanklagelserna mot honom. Jag hörde skivan, och det var en av de bästa han gjort. Den innehöll 14 enkla sånger om bra kärlek och bra sex. ”Loveland” visade upp en simplare och lyckligare sida av R Kelly. Musiken påminde om de tre första albumen han gav ut – i synnerhet 1993 års ”12 Play” – innan han blev galen, började låsa in sig i garderober och skriva musikaler om otrohet (som i och för sig blev grymma).

”Chocolate factory” är, trots 23 låtar på två cd-skivor, bara ett fragment av ”Loveland”. De flesta av mina favoritlåtar från den skivan är borta och ersatta av sämre spår. ”Chocolate factory” är en platta som tvingades rinna mellan artistens händer och stöpas om i en kompromissad form, där det känns som om skivbolaget har haft för mycket att säga till om. De ”nya” låtarna är typiska utfyllnader, som exempelvis den dåliga Ja Rule-duetten ”Been around the world”, porrgrejen ”Imagine that” – som spårar ut i soft metal – och ett par klubbspår som flörtar med ”Fiesta”. Men mycket låter som något från Jay-Z-samarbetet och floppen ”Best of both worlds”.

”Showdown”, den obligatoriska Ron Isley-duetten, saknar melodierna och dramatiken som gjorde deras tidigare ballader så oförglömliga.

Men ändå, det här är R Kelly. När ”Chocolate factory” är bra, då är det bättre än all annan soul som görs i dag. Som i ”Forever”, ”Forever more” och ”Far more” (jo, det är faktiskt tre olika låtar). Det är perfekt feelgood-soul som, precis som nästan hela ”Loveland”, ekar av fjäderlätta stråkarrangemang och körsång från 60-talets pojkbandssoul: tidiga The Temptations, The Impressions och Sam Cooke förstås, Robbans andliga partner i brott. Sju minuter långa ”Step in the name of love (remix)” ligger någonstans mellan Curtis Mayfields ”People get ready” och The O’Jays ”Love train”. Du behöver ingen biljett, inget bagage, häng bara med. Robban har fest där uppe och han vill lära dig alla de nya dansstegen.

I ”Heaven I need a hug” försöker han försvara sig mot alla anklagelser genom att göra som många players gjort i alla tider – förneka och lägga skulden på dig i stället.

I slutändan blir ”Chocolate factory” som en första dejt, där man får nöja sig med små antydningar om det ljuvliga som kanske väntar.

Men man blir lite lack när man tänker på hur storslagen den här skivan kunde ha blivit.

Martin Gelin

ARTIKELN HANDLAR OM