En personligare sida

MUSIK
Foto: Tommy Stensson
Uffe under en konsert i Halmstad i somras.

Ulf Lundell

En eld i kväll

Rockhead, Capitol

Rock

Nio år sedan "Xavante" och Ulf Lundell bestämmer sig för att åter låsa in sig med gitarren för att spela in ett akustiskt album.

Sånt driver upp förväntningarna.

I historiens ljus framstår nämligen "Xavante" allt mer som det starkaste album Lundell fått ur sig det senaste decenniet.

Efter "Xavante" har Lundell levererat musik i ett påfallande högt tempo, rockat, larmat och manglat ur sig plattor och dessutom hunnit skriva två tegelstenar till böcker. Allt måste tydligen ut, och det direkt.

En hel del som kommit ur detta enorma flöde har varit bra, somligt rentav lysande, men påfallande ofta har man som lyssnare känt att det spontana fått ta överhanden, att redigeringen kunde ha varit hårdare, att somliga idéer känts ofärdiga, att Lundell säger mindre och mindre men med fler ord.

"En eld i kväll" är i det sammanhanget mer än välkommen. En röst, en gitarr, ett munspel och några sparsamma syntar. 14 enkla, lågmälda sånger, flera med decembermörkret som gemensam scen.

Där "Xavante" - för det är trots allt den plattan som ligger närmast till hands att jämföra med - var som en sylvass samtidsnål rakt in i blodet, en skiva om landet och livet i skuggan av 80-talets spruckna finansbubbla, rör sig "En eld i kväll" på ett mer personligt plan.

Ämnena är bekanta. Ensamma män som lämnar allt och byter den svenska vintern mot sydländsk sol i sin irrande jakt efter ny mening. Par som möts, stukade och desillusionerade, men som bara måste tvinga sig själva att tro på kärleken ännu en gång. Eller, som i starka "Vin till vatten", tankar kring vad en annan sorts tro gör med människorna.

"En eld i kväll" är inte Lundells mest kärnfulla samling texter, men icke desto mindre finns det i nummer som "Tanker" eller "Dhaulagiri" ett berättande som förmår dra lyssnaren till sig på ett sätt som få andra inhemska låtskrivare kommer i närheten av.

Svagheten ligger, som så ofta på senare år, i själva låtarna. Lundell har så mycket att berätta att han ofta glömmer att skriva melodier. Mycket här känns musikaliskt väldigt likartat. Emellanåt ligger den vokala insatsen närmare tal än sång.

Och något som lovade väldigt gott lyfter aldrig riktigt så högt som det borde.

Håkan Steen