Det mest vitala på länge

Staffan Hellstrand övertygar – men kopierar sig själv

MUSIK
Foto: åse bengtsson
En kaffe till…

Staffan Hellstrand är ofta bäst när han har sett saker och vill säga någonting om dem.

Senast den där ilskan tände honom så att både pennan och melodinerven verkligen glödde var på 1996 års ”Pascha Jims dagbok”, som blev ett stort svenskt rockalbum genom låtar som ”Fanfar” och ”En ny Ida Lupino”.

På nya plattan är det just den Staffan Hellstrand vi möter igen. Musiken är i långa stunder kargare och lite kantigare än på länge, och det passar extra bra till de här låtarna, där vår man vandrar runt i sin huvudstad och ser vilsna människor leta efter mening i kemiska preparat och känner den unkna doften av smygrasism mellan husväggarna.

Det finns en serie ögonblick på ”Elektriska gatan” som låter precis lika laddade som skivans titel, och singeln ”Romeo i Stocksund” är en av Hellstrands bästa, någonsin.

Emellertid finns här, som så ofta på senare års plattor, också några spår där det känns som att han mest bara kopierar sig själv, såväl musikaliskt som textmässigt.

Vilket tyvärr hindrar det fjärde plusset, trots att detta i stora bitar är det mest vitala Staffan Hellstrand-albumet på väldigt länge.

Staffan Hellstrand

Elektriska gatan

Håkan Steen