Ojämnt dubbelspel

Både party och ballader på Nellys nya skivor

MUSIK

NELLY

Sweat

NELLY

Suit

Foto: Universal Music
Nelly.

Med jämna mellanrum har rapparen Nelly, precis som alla rappare, försökt etablera sig som en gangster. Snuskiga låten "Tip drill" var ett bra exempel på det. Det var en av förra årets största hits på hiphop-klubbarna i USA, men i slutändan var det mest tonårstjejer som stod och sjöng med i den, well, ärliga refrängen, "It must be your ass cause it ain"t your face". Inte världens mest romantiska pickup-line, men Nelly kom undan med det.

På den här dubbel-cd:n gör han inga försök att vara hårdare än 50 Cent.

Omslagen ser ut som något Usher kunde gjort innan han blev tuff. Nelly har förlikat sig med att han i första hand är en popstjärna, hiphopens superstar, och han gör hiphop som en superstar borde göra den - ytlig, glamorös och problemfri. Ständigt med de där banala rimmen som man inte vet om man ska garva med eller åt ("sex in the city, sex in the country/ sex in the zoo, right behind the monkeys"). Den första skivan, "Sweat", består av hårdare hiphop "för grabbarna", säger Nelly. Det finns ett par bra grejer, som crunklåten "Na-nana-na", den obligatoriska Lil Jon-låten "Buy" och boogiejammet "Playa" med Missy Elliott, där man påminns om att Missy och Nelly delar förmågan att kasta sig mellan r"n"b och rap (men kanske inte så mycket annat). Men "Sweat" är liksom Nelly version 1.0 och man är lite trött på det. Så många andra sydstat- och midwestrappare gör ju hans grej bättre nu.

På den andra skivan, "Suit", gör han däremot nästan renodlad r"n"b och det är där det verkligen glimmar till. Jaheim-duetten "My place" är en sockersöt soulballad och en av årets bästa singlar.

I "N dey sey" samplas Spandau Ballets "True" och hela låten känns som perfekt nattmusik.

Så det här är två cd-skivor som etablerar Nelly som en tjatig partyrappare, men också som den nya kungen av den ojämna genren hiphop-ballader.

Ända sedan LL Cool J gjorde "I need love" (1988) har rapparna insett att det kan vara soft att slänga in en ballad bland alla gangsterlåtar. Med åren har det här inneburit att gränserna mellan r"n"b och hiphop suddats ut. Det har varit ganska dåligt för hiphopen (lyssna på Jennifer Lopez duetter med Ja

Rule) men bra för r"n"b. I sommar har Juveniles "Slow motion" toppat Billboard i flera veckor, och det verkar inte råda något tvivel om att hiphopballaden är här för att stanna - på gott och ont.

Martin Gelin