Libertines klarar sig inte utan Doherty

Sångaren saknades under spelningen i Stockholm

MUSIK
Foto: malin arnesson
Carl Barât.

De flesta rockbanden där ute förtjänar inte ens att få tända The Libertines cigaretter. Särskilt inte alla dussinnamn som kommit från Storbritannien sedan Coldplay blev normen för hur poänglös man får vara utan att åtalas.

Libertines har hittills gjort två fantastiska album, ”Up the bracket” och ”The Libertines”.

Inte ens nära

De har om möjligt hunnit skriva ännu bättre poplåtar. ”Don’t look back into the sun”, ”What a waster”, ”Time for heroes”, ”Tell the king”, ”Last post on the bugle” och ”What Katie did” är några av dem.

Konserten på lilla Debaser borde därför bli en klassiker.

De förväntingarna infrias inte. Det är egentligen inte ens nära.

Bitvis, stundtals och ibland spelar Libertines som fyra lads på gränsen till ett nervsammanbrott. Framför allt under en andlöst intensiv ”Death on the stairs”.

Våldsam kravallpop

Det är lysande och våldsam kravallpop.

Fast bitvis, stundtals och ibland räcker inte. Det fattas en viktig pusselbit för att Libertines ska komma till sin fulla rätt. Det fattas en Pete Doherty.

Utan hans sång och utstrålning och närvaro blir livebandet och myten Libertines ofullständig. Utan Doherty blir till och med ”Can’t stand me now” ordinär.

The Libertines

Markus Larsson