Testamente utan röd tråd

Med Son Of A Plumber-projektet håller Per Gessle stilövningar före melodier

MUSIK

Son Of A Plumber

”Son Of A Plumber” (pop)

Det här ska vara Per Gessles testamente.

Testamentet är, enligt upphovsmannen själv, en sammanfattning av poprörmokarens skivsamling. Framförallt av de vinyler och singlar som exporterades från Storbritannien och USA mellan 1969 och 1972.

I så fall bör Gessle läsa igenom arvsförordnandet en gång till innan han skriver dit sin namnteckning. Eventuella vittnen bör teaterhosta bakom valfri hand och säga: ”Ursäkta, Per, men...”

Om vi för ett ögonblick lägger teorierna i tredje byrålådan uppifrån är problemet enkelt:

Det går inte att laga till Stones ”Exile on Main Street” eller The Clashs ”London calling” (en fungerande och sammanhållen dubbelskiva reds anm.) med hjälp av fem fantastiska låtar, några spår som är hygglo och na-na-na-na-nonsens som får diplom av Herr Utfyllnad. Inte ens illusionisten Joe Labero kan trolla med så få ingredienser.

I vanliga fall brukar Gessle fira stora triumfer när han har famnen full av Kinks, glamrock, Flamin’ Groovies, ringande Rickenbacker-gitarrer och bortglömd powerpop. Han får hellre vara en skivnörd från Halmstad än en klämmig direktör som släpper marknadsundersökt solpop om att gå och fiska.

Men under pseudonymen Son Of A Plumber går stilövningar ofta före melodier. Den röda tråden är så tunn att den inte finns. Den röda tråden är i själva verket ett garnnystan.

Som ett fotbollslag katter har trasslat med i två veckor.

Bästa spår: ”Hey mr dj (won’t you play another love song)”.

Markus Larsson

ARTIKELN HANDLAR OM