Låtarna är vilsna – på ett positivt sätt

MUSIK

Justin Timberlake

FutureSex/LoveSounds (pop)

Foto: AP
Justin Timberlake

På det fyra år gamla debutalbumet ”Justified” gjorde Justin Timberlake så skamlösa imitationer av r’n’b-artisten Usher att han nästan överträffade Usher själv.

Uppföljaren ”FutureSex/LoveSounds” antyder att Justin numera är influerad av Prince i stället, eller åtminstone hans IhopSkrivna/LåtTitlar.

Albumets första singlar, ettriga ”SexyBack” och ljuvliga ”My love”, är redan två av årets bästa pophits. Men Justin, och producenten Timbaland, har verkligen försökt göra något större än snygg tonårspop på den här skivan, och de har nästan lyckats med det. Själv hävdar Justin att den största influensen har varit David Bowies mörka konceptalbum ”Diamond dogs”, där Bowie försökte fånga den dystopiska stämningen i George Orwells roman ”1984”.

På ytan handlar ”FutureSex/LoveSounds” förstås bara om sex, men de porriga texterna är insvepta i Timbalands mest experimentella, paranoida arrangemang hittills.

Nästan inga låtar har konventionellt radioformat. I stället sträcker de ofta ut sig i sex, sju minuter, som plötsligt liksom klonar sig till en helt ny låt. Det kan börja som Prince-boogie och sluta som flummig afrobeat. En ettrig electrorytm kan ersättas av svindlande stråkar. Justin sjunger mycket om att han inte har hittat sin plats i världen, och det verkar som att låtarna är lika vilsna, men på ett positivt sätt. Man blir överraskad hela tiden.

Som för att bevisa att han fortfarande kan göra Usher-grejen gör han en en klassisk soulballad, ”Until the end of the time.” Han känns nog trots allt som mest hemma där, i röda sidenboxers på en säng.

Bästa spår – ”My love”.

Martin Gelin