Glimrande men övermäktigt

Judas Priest balanserar vigt på det löjligas slaka lina

MUSIK

Nostradamus (metal)

The metal god som sagofarbror med tjocka glasögon, långt skägg och fjäderpenna?

Nej tack, upplägget låter föga lockande men förutom detta är Judas Priests biofilmslånga sångcykel om den mytomspunne 1500-talsmystikern ett vigt balanserade på det löjligas slaka lina som både utmanar och förundrar.

Glöm alla gläfsande förhandsrapporter om att detta blott skulle vara en gitarrkäftig Andrew Lloyd Webber-burgare med extra magikerdressing. Det är bara en del av sanningen.

Sant är dock att materialet är ganska långt ifrån allt annat i gruppens katalog. Borta är de korta, snitsiga stänkarna som sitter som ett par handklovar och nu är det snarare helheten som lockar och kräver uppmärksamhet.

Vilket på ett sätt är synd. ”Nostradamus” är en nästan övermäktigt omfattande och äskar sådant deltagande att man som lyssnare måste lösa in en extra semestervecka.

Men ändå finns stunder som glimrar på helt egna premisser. ”Death” är en mäktigt Sabbath-tung historia, ”Lost love” en ballad i ”Before the dawn”-klass och gitarrjakterna i ”Persecution” finaste Tipton/Downing-guld.

Bästa spår: ”Future of mankind”.

Mattias Kling

ARTIKELN HANDLAR OM