Perfekt stadiumpop

The Killers vinglar snyggt mellan brittiska hjältar och amerikansk storslagenhet

MUSIK

Day & age (pop)

Sen popmusikens födelse har USA och England nyfiket betraktat varandra, snott de bästa bitarna och sen gjort sin egen grej.

Anglofila Las Vegas-gänget The Killers är inget undantag från symbiosen. De har alltid vinglat snyggt mellan brittiska hjältar och hemstadens amerikanskt, glittriga storslagenhet.

I senaste singeln ”Human” känns det som de hittat sin egen transatlantiska, gyllene medelväg och i fyra minuter fantastisk stadiumpop speglar de sig i Pet Shop Boys. En duo vars kvaliteter vida överstiger vilket amerikanskt band som helst, kanske just tack vare att de sneglade mot staterna ibland.

The Killers är tillbaka till melodierna som gjorde genombrottsplattan ”Hot fuss” så stor. Visst var ”When you were young” en makalös låt, men i övrigt var uppföljaren ”Sam’s town” från förrförra året en besvikelse. Den var helt enkelt för bredbent och amerikansk.

På tredje, och hittills bästa, albumet har kvartetten gått ifrån det rakt gitarrockiga för en mycket mer genomarbetad produktion. Experiment med nya arrangemang, instrument och ljud blir till en salig blandning körer med afrikansk touch, cheezy saxofon och småtöntigt söt oljefatsbossanova.

”Losing touch” och ”Spaceman” är bra, men där de verkar härma ett Talking Heads-sound blir låtarna ofta lite för baktunga. Jag hade gärna hört ännu mer av de fluffigare popproduktionerna med New Order-känsla.

Även de lite sämre låtarna växer dock i refrängerna. The Killers är melodiexperter och Brandon Flowers röst, som glider på alla de rätta vokalerna, är perfekt för bombastisk pop.

Bästa spår: ”Human”.

Jenny Seth

ARTIKELN HANDLAR OM