Ljuv kalabalik – som slutar med solospel

Wylde kör med mc-klubbig gängestetik

MUSIK

I en halvtimme är det kanon.

Black Label Society, Zakk Wyldes roliga vid sidan av Ozzy Osbourne, har skapat något genialt. En tung, monoton 110-vägsmetal. Skenande gitarrer, med varvtal som slår i rött, lika laddade som frontmannens överarmar. Mc-klubbig gängestetik, med den skenbart brutala 41-åringen som ledare.

Många män med skägg, skinnväst och A-körkort gillar det här.

Livfullt och röjande

Till en början innebär det ljuv kalabalik. Gruppen, liksom publiken, är livfull och energisk, vilt entusiastisk, lika leende som röjande. Sedan händer två saker.

Först sätter sig Zakk Wylde ned. Ger en ensamversion av ”Blood is thicker than water”. Det blir början på en lång, lugn passage, som en förvisso god kontrastidé.

Sedan börjar han spela solo.

Med händer och med tänder, bakom huvudet och upp och ned. Det finns inga gränser för hur länge han vill hålla på med det där. Åh, han excellerar i solospel.

Ljusa solon, mörka solon, solon, solon, överallt.

I mitten av huvudet, i hjärnan, där säger någonting: men vad duktig han är.

I vänster och höger öra hörs mest ett evigt gnissel.

Var du där? Vad tyckte du? Kommentera nedan!

FAKTA

Black Label Society

Konsert på Berns i Stockholm.

Bäst: Inledningen.

Sämst: Längden, två timmar, är inte hållbar.

Marcus Grahn

ARTIKELN HANDLAR OM