Glittrar som neonskyltar

Gessles senaste är en kul förströelse

MUSIK
Foto: Foto: bengt kulén
På sin senaste skiva dyker Per Gessle ner i 70- och 80-talets glamourdisco och elektroniska new wave. Med välplacerade ”yeah” och ”la la la” får han det att fungera.

POP Vissa idéer fungerar väl sådär.

Falsettsoul är kanske inte Gessles starkaste sida. Inte plastreggae heller. Men jag gillar att han försöker. Det skänker skivan en både anspråkslös och avslappnad atmosfär.

Gessle dyker rakt ner i det sena 70-talets och tidiga 80-talets glamourdisco och elektroniska new wave. Det är en hitkultur som verkligen passar hans förmåga att förstärka sina poplåtar genom ett välplacerat ”yeah” eller ett ”la la la” eller varför inte ett – ”ooh wee”.

Tänk er att The Buggles singel ”Video killed the radio star” och soundtracket till ”Top Gun” har spelat in en skiva med Bee Gees. Ungefär så. Synthljuden och melodierna glittrar som neonskyltarna i musikvideon till Bryan Adams ”Heaven”.

Nära tidiga Roxette

Vissa stunder ligger också väldigt nära tidiga Roxette. Det beror inte minst på att Helena Josefsson sjunger de partier som Marie Fredriksson brukade ta hand om back in the days. Och skillnaden mellan Helenas och Maries röster är ofta mindre än två millimeter.

Matinéföreställning

”Party crasher” är verkligen inget annat än en underhållande matinéföreställning. Att lyssna på skivan är som att se en vuxen man bada i bollhavet på Ikea.

Kul förströelse medan man står i kön och väntar på att få betala för bokhyllan Billy.

Bästa spår: Rockjournalistrocken i ”Thai with a twist”.

Har du hört Gessles nya? Håller du med? Kommentera nedan!

ARTIKELN HANDLAR OM