Som honung på flingorna

Jenny Wilson vill vara svart

MUSIK

Hardships! (soul)

Foto: Anders Kylberg
Jenny get your gun. Jenny Wilson motar bort klichéerna med gevär på andra soloalbumet ”Hardships!”.

När vita artister pimpar sin popmusik blir det ju bra. Viljan att vara svart men inte riktigt nå fram till originalet är en smart väg till någonting eget. Jenny Wilsons andra album är ännu ett bevis på när formeln funkar. Och på mycket mer därtill.

I en liten studio vid Zinkensdamm i Stockholm har hon skapat sin egen värld. Där är Nina Simone ständig sångpedagog, där får Missy Elliott kroniskt knasiga infall och där sitter Sonja Åkesson och broderar folkhemspoesi på en bonad.

Om solodebuten ”Love and youth” var en uppgörelse med ungdomen är ”Hardships!” något så uppfriskande som en temaskiva om moderskap.

Antirockiga ämnen som en smutsig diskho, bränd soppa och hål på strumpan avhandlas. Köksbord liknas vid krigszoner.

Den akustiskt nedtonade ljudbilden rymmer uppfinningsrikedomen hos ett litet dagis. Produktionen är len och krispig som honung ringlad på flingor. När vi ändå pratar mat – i skivans innehållsdeklaration står det att musiken ska kännas enkel som salt och peppar på våra tungor.

Här blir konsumenten lurad. Skivan är väldigt många saker, men inte enkel. För när en smärre Simone de Beauvoir-roman ska passas in i en och samma sång lider de omedelbara melodierna en smula.

Men ambitionen att få mycket sagt är alltid en styrka – om man har något att säga. Det har Jenny Wilson. I en intervju i tidningen Sonic pratar hon om hur låtarna föddes som apokalyptiska bilder. ”Det kunde vara allt ifrån en gisten träkåk bebodd av en ensam mor med flera ungar till fantastiska drottninglika klänningar sydda av gamla kökshanddukar”.

När du har lyssnat på ”Hardships!” kommer dessa ord att förvandlas från musikermumbojumbo till en rättmätig innehållsdeklaration – till skillnad från den om salt och peppar.

Jenny Wilsons popmusik är av mogen och elegant art. Tillsammans medFrida Hyvönen, El Perro Del Mar och Karin Dreijer Andersson bildar hon en stoltskara svenska artister som för en kamp för sin konst. Som motar ut minsta kliché med gevär i dörren. Precis som Wilson manifesterar på det beväpnade omslaget.