SON VOLT

MUSIK

Flanellrocken är ute ur skuggan (rock) <plus3 />

<p>Jay Farrar var den ena kreativa halvan i Uncle Tupelo, ett av de mest betydelsefulla banden inom det som på 90-talet kom att kallas altcountry.</p><p class="noIndent">Uncle Tupelo kom in i traditionell country från ett rock- och punkhåll. Med sina fyra album blev bandet från Belleville, Illinois både stilbildande och högt respekterade. Tidningen No Depression, som mer än något annat forum samlade ihop och tydliggjorde den nya scenen, tog sitt namn efter deras debutplatta.</p><p class="noIndent">Men Farrar kunde inte dra jämnt med Jeff Tweedy, den andra drivande kraften i bandet, och efter albumet ”Anodyne” lämnade Farrar Uncle Tupelo 1994.</p><p class="noIndent">Tweedy samlade ihop resten av bandet och bildade Wilco medan Farrar letade upp nya musiker och startade Son Volt.</p><p class="noIndent">Sedan dess har Farrar fått leva med att ständigt jämföras med det mer framgångsrika Wilco, trots att banden snart började dra åt ganska olika musikaliska håll. Tweedy blev alltmer poppig och experimentell medan den kanske inte lika karismatiske Farrar valde att utveckla sina ursprungliga visioner från Uncle Tupelo om en gitarrdriven, eftertänksam countryrock utan alltför stora gester men med vissa ambitioner att knyta an till den klassiska amerikanska litteraturen.</p><p class="noIndent">På fem Son Volt-album och två soloskivor har han visserligen tillåtit sig att göra en del musikaliska utflykter men primärt har det handlat om att hålla sig till och förfina ett uttryck.</p><p class="noIndent">All respekt. Det har funnits anledning att prata om ”murrig flanellrock” i samband med Son Volt men Farrar har gjort det han trott på och på ”American central dust” gör han det ofta med större eftertryck än någonsin.</p><p class="noIndent">Han letar sig tillbaka till hur Son Volt lät i början, det är mycket akustiska gitarrer, dragspel, pedal steel och fiol. Han berättar om sanna historiska amerikanska dramer och knyter ihop dem med reflektioner över tillståndet i nationen i dag, på ett tilltalande jordnära och hoppfullt sätt.</p><p class="noIndent">Med en titel som ”American central dust” vill man att det här ska vara det stora amerikanska eposet, Farrars bästa sedan mäktiga debuten ”Trace”, men därtill blir Farrar åter lite odynamisk och onödigt kärv emellanåt.</p><p class="noIndent">Icke desto mindre visar plattan upp en låtskrivare som är alldeles för begåvad, och har en alldeles för egen röst för att behöva stå i skuggan av någon annan.</p>

Håkan Steen

ARTIKELN HANDLAR OM