Takida

The darker instinct (Rock)

1 av 2 | Foto: Olle Melkerhed
MUSIK

På ett sätt är det svårt att förstå varför ”The darker instinct” plågar tyckarkollegor så till den milda grad att skivan bland annat har beskrivits som soundtracket till en recensentexklusiv och pinfylld skärseld.

För det finns få saker hos Takida som på något konkret sätt provocerar mig. Inget som lyckas utmana, reta eller skaka om på allvar.

I stället är Ånge-kvintettens tredje album så mellanmjölksordinärt att icke svenskspråkiga hade kunnat få det som förklaring till vad det där ordet ”lagom” egentligen står för. Skivan verkar formulerad enligt minsta motståndets lag, med trånsjuka ballader i samma stil som massgenombrottet ”Curly Sue” och förment muskelrock så klen att den svårligen skulle lyckas bänkpressa en skivstång – ens utan vikter.

Därmed inte sagt att allt är helt poänglöst. När gruppen släpper såväl tuffhetsansatser som de mest sentimentala inviterna kan ett ganska ordinärt popband skönjas i fjärran, vilket märks tydligast i en ”Walk on by” som leder tanken mot ett light-Kent runt ”Verkligen”. Men dessa marginella antydningar är ändå ungefär som en droppe rom i ett badkar fyllt med cola; du vet att det finns något där men upptäcker det inte.

Oj… se där.

Jag blir måhända en smula förnärmad ändå. Kan nog ändå tänka mig ”Tonight” eller ”Things we owe” som mönstergill tonsättning av en evighet i ”Purgatorio”-delen av Dante Alighieris gudomliga komedi.

Det finns uppenbarligen en förolämpning i skivans blotta existens som når även mig. Som ett kvitto på att även total likgiltighet i längden kan vara väldigt provocerande.

BÄSTA SPÅR: ”Walk on by”.

ARTIKELN HANDLAR OM