Så här ska stor musik kännas

Perssons Pack kör rakt genom kaklet

Foto: Björn Lindahl
Perssons Pack står mitt i den svenska småstadsrockens centrum med comebacken ”Öster om Heden”.
MUSIK

Öster om Heden (rock)

Jag tänker inte låtsas.

När Per Persson bildade Perssons Pack mot slutet av 80-talet var jag för ung för att musiken skulle nå fram till mig. Och när gruppen lade karriären på kylning 1995 var jag fullt upptagen med Oasis andra album.

Det enda som vägrat lämna mitt så kallade liv är mästerverket ”Tusen dagar härifrån”. Jag vet inte hur många kvällar och nätter som slutat med att jag stått och gapat till Jakob Hellmans vers på ostadiga ben. Den som börjar med ”I ett helt annat land har vintern börjat komma...”, den som handlar om ett regn som tar sig ner på insidan av kragen och hon som försöker le under skraporna.

Och trots att han inte har släppt en skiva på 14 år har Per Perssons ord och gräsrotsmelodier aldrig funnits längre bort än en knapptryckning på min Ipod.

De hörs i Håkan Hellströms största ballader. De kan spåras i Annika Norlins mest personliga vinternoveller. De är bränslet bakom Lars Winnerbäcks bästa berättelser om Linköping. De får en renässans så fort Moneybrother börjar sjunga på svenska. De är den hemliga och något bortglömda inspirationskällan bakom all provinsrock av betydelse som spelats in på 2000-talet.

Så när nu Perssons Pack återvänder är musiken inte längre en episk raggarrunda ute i periferin. ”Öster om Heden” står mitt i den svenska småstadsrockens centrum.

Inget har egentligen hänt sen sist. Genom att blanda dragspel och pianon med The Clashs stolthet och Pogues mest alkoholförgiftade valser får gruppen till en magnifikt wall of sound som är lika välbekant och svensk som Plura Jonsson. Eller en Volvo 240.

Perssons Pack lyckas framför allt blåsa upp små vardagsberättelser till extranummer i widescreen-format. Per Persson och hans hombres laddar dem med så mycket hjärta och drama och bitter romantik att en vanlig, tandläkargrå tisdag i ditt liv förvandlas till... ”Thunder road”. De får ens egna misslyckanden och förluster att kännas både nödvändiga och vackra. Gud ska veta att en sån tröst behövs.

Lyssna på när den vackra melodin i inledande ”Bortom månen och mars” griper tag i bandet. Den slutar inte. Mandolinen kör dess huvud rakt genom kaklet.

Lyssna på boardwalkballaden ”Stenad i Stockholm”... effekten när Annika Norlin sjunger om varmare nätter tillsammans med nån kärlek som försvann är precis lika förtrollad och klassisk som när Jakob Hellman kliver fram i ”Tusen dagar härifrån”.

Så ska stor rockmusik kännas. Så ont ska det göra.