Lyxigt sound – fattiga melodier

Ozzy Osbourne – ”Scream”

INTE MOZZIG Ozzys album vill desperat framstå som modernt och fräscht. Foto: NATHAN DENETTE/AP
MUSIK

HÅRDROCK I det minutkorta avrundningsnumret låter det som om han är redo att sluta pärmarna om den turbulenta karriären.

”For all these years you’ve stood by me/God bless/I love you all”, sjunger Ozzy i något som lika mycket kan tolkas likt ett offentligt avsked som en kärleksbetygelse. Som om han vore helt till freds med att en gång för alla retirera bakom portarna till sin Beverly Hills-villa och lägga tillvaron som älskvärd metalpajas bakom sig

Vid 61 års ålder är detta knappast någon revolutionerande inställning. Och inte helt ogrundad.

För på det elfte riktiga studioalbumet (en uppsjö samlingar och liveutgåvor naturligtvis borträknade) är det svårt att hittanågon egentlig glöd och närvaro i den forne Black Sabbath-sångarens tilltal. I stället gömmer han sig bakom en hårt digitaliserad ljudbild där rösten i exempelvis ”Let it die” är väldigt effektmarinerad och där den kyligt maskinella ljudbilden ofta för tankarna till nittotalstypiska akter som White Zombie. Nykomlingen Gus G ( Firewind med flera) får gott om utrymme att spritsa fingerfärdighet över felfritt Pro Tools-strama ljudmattor och soundet är så lyxigt att man som lyssnare nästan förleds att bortse från hur bleka många av melodierna är.

De stunder som verkligen, även efter envisa innötningsförsök, biter sig kvar är därför lätträknade. Till dessa hör ”Iron man”-passningen ”Soul sucker”, ”Latimer’s mercy” eller Beatles-inspiererade ”Time”, medan många andra stycken låter salt men smakar maräng.

Problemet ligger alltså inte i att ”Scream” vill framstå som ett fräscht och modernt hårdrocksalbum.

Det tvivelaktiga beror i stället på att det har så svårt att lyckas med uppgiften. När alltför stor vikt ägnas åt ytan i stället för dess låtmässiga djup blir det lite som att sätta en flådig Bentleykaross på en besiktningsunderkänd Toyotastomme. Exteriören är fortfarande iögonfallande, men kör du ut på motorvägen så riskerar du att tappa hela avgassystemet.

Tillåt mig tjuta – det här får inte vara vägs ände.

FAKTA

BONUS

BÄSTA SPÅR: Melodier som verkligen spräcker huden är få, men ” Life won’t wait” är en av dem. Brännande arenarock med förvånansvärt avslappnade gitarrer i versen.

VISSTE DU ATT… Gitarristen Gus G egentligen heter Kostas Karamitoroudis och under åren 1999–2002 kunde kalla Göteborg för sitt hem? Det egna bandet Firewind släpper skivan ”Days of defiance” i höst.

LYSSNA HELLRE PÅ… ”Blizzard of Ozz” (1980). En fullträff – inte bara på grund av Randy Rhoads vansinnigt begåvade gitarrinsats utan även för att låtarna med få undantag är mästerliga. Se dock till att få tag på originalversionen, på den nu tillgängliga utgåvan är bas och trummor nyinspelade av Rob Trujillo (Metallica) och Mike Bordin (Faith No More).