Sjukt, sjukt, sjukt bra

till Håkan Hellström på Way Out West

Foto: Linnéa Pettersson/rockfoto
håkan briljerar Hellström tar på sig sjömanskostymen och spelar alla låtarna från första skivan. Och det liknar inget annat som har gjorts tidigare. Allt är större, längre, mer storslaget. Och publikens gränslösa kärlek överröstar allt. En liknande konsert kommer aldrig att ske igen.
MUSIK

GÖTEBORG. Ja, vad fan tror ni?

Vad fan tror ni?

Det kanske inte är Håkan Hellströms bästa konsert genom tiderna.

Men frågan är om det är en konsert över huvud taget?

När han väljer att sätta på sig sjömanskostymen igen och spelar sin första skiva från början till slut blir det nåt helt annat, nåt som ingen annan svensk artist klarar av att presentera.

Visst, absolut, det är klart. (Låt mig hämta andan ett tag.)

Håkan Hellström har definitivt vuxit ifrån musiken på ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”. Låtarna om kärlek och uppror och om att stå framför spegeln och vilja förändra allting man ser tillhör dimmiga dagar som aldrig kommer igen.

Och man måste vara en väldigt ingrodd indievårta för att tycka att Hellströms debutalbum är det bästa han gjort.

Med facit i hand kommer ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” på tredjeplats efter de mörkare och vuxnare och ännu mer ångestladdade albumen ”Ett kolikbarns bekännelser” och ”Försent för Edelweiss”.

Publiken överröstar bandet

Men det här är ingen nostalgisk resa tillbaka i tiden, ingen simpel guidad tur down memory lane.

Originalalbumet är knappt 40 minuter långt.

Här dröjer det drygt en timme innan Hellström spelat färdigt de tio låtarna.

Det aktuella bandet, som slipat på sitt uttryck ända sen 2005, pumpar in nytt blod i vartenda nummer. Allt är större och längre och mer storslaget än under de unga turnéerna för tio år sen, då allting rusade fram i halsbrytande amfetamintempo.

Jag såg inte Elvis Presley 1956. Jag missade Beatles 1963. Men jag ser Håkan Hellström i Slottsskogen 2010. Nu vet jag hur det känns och låter när en publik verkligen överröstar bandet på scen.

Jag har ingen aning om hur ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, ”En vän med en bil” och ”Ramlar” är.

Jag ser inte scenen för alla gapande munnar och händer och lyckliga människor som försöker slå ett nytt, kollektivt höjdrekord i jämfotahopp.

Och där jag står hörs det inte ens vad Håkan sjunger eller bandet spelar. Publiken kör fullständigt över dem. Allsången är ... sjuk, sjuk, sjuk.

Jag har aldrig, aldrig, aldrig upplevt nåt liknande.

Absoluta höjdpunkten

Men i ”Nu kan du få mig så lätt” lägger Hellström till ett smattrande crescendo precis när man tror att balladen är slut. Publikens gränslösa kärlek och stöd i den där versen om fågeln i ”Vi två, 17 år” är fullständigt knäckande. Och kanske är nya extraversen i ”Uppsnärjd i det blå” den absoluta höjdpunkten.

Lås in de här ögonblicken

I den får vi veta lite mer om den olyckliga och hopplösa kärleken till prinsessan Eva. Håkan Hellström går till slut ner på knä inför Stefan Sporsén och Björn Almgren och ropar att blåset får tala i stället.

Sen följer konsertens vackraste minut.

Som enda extranummer gör Hellström en nyskriven Rickenbacker-serenad, ”River en vacker dröm”, som sammanfattar alla de där åren och krascherna och segrarna som tiden spolade bort.

Och jag vet inte ...

Ni som var där i kväll ...

Spara de ögonblicken – och alla andra som jag inte har plats att beskriva – på en plats som ingen annan kommer åt.

Lås in dem i hjärtat. Var rädd om nyckeln.

Ni kommer aldrig att få se dess like igen.

FAKTA

Håkan Hellström

Flamingo, Way Out West.

Publik: Hela jävla Göteborg.

Längd: 75 minuter.

Bäst: ”Vi två, 17 år”, den böljande Evert Taube-feelingen i ”Dom dimmiga dagarna” och nya extraversen i ”Uppsnärjd i det blå”.

Sämst: Ha ha ha ha ha ha ha ha ha.

Fråga: Var är Per Bjurman när man som mest behöver honom? Varför stod du inte bredvid mig? Vad i helvete är NHL mot det här?