Tyglar sitt vemod väl

till Andreas Mattsson – Kick death’s ass

MUSIK

Razzia/Sony

Foto: MIKAEL OLSSON
Mattsson tar farväl av ungdomen.

POP Det har gått en smärre evighet sedan Andreas Mattssons osnutna Piteå-orkester Popsicle önskade livet ur Arvingarna på Grammisgalan.

På den tiden blåste det en så ängslig vind genom popmusikens Sverige att man förvarade sina Don Henley-skivor i bankfack och kastade nyckeln i sjön.

I dag är det mesta annorlunda.

Andreas Mattson skulle kunna ha slutat med musiken för att ta upp de arkitektstudier han lämnade när Popsicle slog igenom. I stället har han fortsatt att rita självklara popmelodier. Ofta till folkkära artister som Carola och Peter Jöback, sällan till sig själv.

Men ”Kick death’s ass” är, precis som solodebuten ”The lawlessness of the ruling classes”, hans fritid. Här får han göra precis som han vill. Som att döpa första spåret efter gitarrmodellen Jazzmaster, en instrumental sång som franska Phoenix skulle elda upp sina ljusblå skjortor för.

Därifrån till den avslutande tonårsuppgörelsen ”I am seventeen” följer en väl tyglad melankoli. Varje sång skulle med lätthet kunna brista ut i en ”Not forever”-refräng. Men Mattsson motstår frestelsen och håller oss på halster.

”Kick death’s ass” är ett stillsamt och accepterande farväl till ungdomen. 43-åringen tar i hand och tackar för den tid som varit. Och det är ju något av det svåraste, vackraste och värdigaste man kan göra.

BÄSTA SPÅR: ”The taste of big cities”.

ARTIKELN HANDLAR OM