Doftar jazz & dubstep

till Radiohead – The king of limbs

Foto: AP
Man bryr sig inte alltid om vad Yorke säger.
MUSIK

ROCK Det är egentligen rätt bekvämt att vara Radiohead i dag. Genom att vara hemliga och alternativa lyfter de bort massor av press på sig själva. De berättar inte för någon att de har ett nytt album på gång, ger inga eller få intervjuer, inga ledtrådar till vad det är de har försökt göra, och när skivan plötsligt dyker upp släpps den på nätet först.

När Radiohead hyllas är det ofta inte minst för den hållningen, den sortens integritet och kreativitet.

Men det får bara plats ett band som är som Radiohead, den väldigt alternativa giganten, som får aktning just för att de är en alternativ gigant.

Därmed inte sagt att Oxford-bandet har stagnerat och blivit ointressanta. Förra albumet ”In rainbows” var rentav ett av deras allra bästa, där Radiohead lyckades kombinera det tidiga 00-talets fria drönande med sin klassiska melodikänsla.

Uppföljaren, som de och ständige producenten Nigel Godrich klurat på i drygt tre år, behåller en del av den laddningen men saknar delvis direktheten och dynamiken.

På åttonde studioalbumet är Radiohead mer återhållna och avskalade än senast, med ett slags jazzattityd av det friare slaget och en emellanåt ganska tydlig dubstepdoft.

Men också vagare. Låtarna andas emellanåt mer ett pågående än den framåtrörelse som trots allt präglade hela ”In rainbows”.

Skivan låter intressant, intrikat och distinkt i sitt fintrådiga ljudbroderande, men man bryr sig inte alltid så mycket om vad Thom Yorke försöker få sagt.

BÄSTA SPÅR: ”Codex”.

ARTIKELN HANDLAR OM