Punkiga visor med gott humör

till Dropkick Murphys - Going out in style

MUSIK

FOLKROCK Ända sedan Boston-gruppen under sent 90-tal lät sin punkasfalt till fullo genomborras av irländsk grönska har den musikaliska linjen varit tämligen rak. Album nummer sju är en del av denna konsekvens och därför lika trygg som en nyuppslagen pint vid arbetsveckans slut.

En mer upphetsande insikt är att septetten slutligen bryter den nedåtgående kvalitetstrenden som har präglat de senaste utgåvorna. På sina ställen skickar melodierna vänliga hälsningar till formtoppen ”Sing loud, sing proud” – vilket säger mer om helheten än att gruppen textrefererar till såväl NOFX som GBH och Agnostic Front. De muntra visorna studsar runt i kilt och Dr Martens-kängor. Fiol och dragspel är lika viktiga som elgitarrer och hamnsjåarsmuts under naglarna när sekelnötta traditioner möter mer uppnosiga utmaningar.

Låt gå för att Guiness-magen skvalpar över byxlinningen i exempelvis ”Peg 'o my heart” och att ”Cruel” är överdrivet sentimental. Så länge som det goda humöret får skumma för fullt är några extra trivselkilon något man får räkna och leva med.

BÄSTA SPÅR: ”The hardest mile”.

ARTIKELN HANDLAR OM