Dyster coverpanik

till Jay Smith

Foto: Magnus Sandberg
Jay Smiths röst kan inte rädda alla påtvingade temalåtar.
MUSIK

Idol Först av allt, jag gillar Jay Smith.

Faktiskt redan i ögonblicket han gjorde en ödmjuk men tryggt självsäker tolkning av Everlasts ”Black Jesus”. Så övertygande att den tio år gamla låten stack upp på Itunes topplista direkt.

Sen kom en säsong av hård ”Idol”-mejsling av det gamla vanliga slaget och en massa annat emellan, visserligen.

Rock’n’roll-livet krockade med den stiffa TV4-verkligheten, en annan verklighet kom ikapp en smetig ”mer-än-vänner”-relation. Men en sak stod spikrak i ryggen bland alla tveksamma beslut och uttalanden – Jays stabila grungemuller.

Samma röst är givetvis den enda behållningen på den här dystra coverpaniken. Jays höst har knappast handlat om förvandlade låtar, udda arrangemang eller galna upptåg. Han har sjungit låtarna. Punkt. Hyllat sina favoritartister, lagt sitt Cobain-filter på resten.

Men rösten kan omöjligt rädda den sämsta vinnarlåten genom tiderna. Inte heller alla påtvingade temalåtar i så där fläskigt överdrivna hårdrockstappningar som bara slipade musikermusiker utan någon som helst genuint hårdrocksintresse kan göra. Allt blir inte tufft av feta gitarrer.

Den desperata vinnarplattan som alltid landar ungefär i samma stund som finalkonfettin når Globengolvet är som vanligt inget att bry sig om. Allt är hört, inget överraskar, inget behövs. Men för första gången på ett par säsonger finns åtminstone hopp om att finalistens egentliga solodebut faktiskt kan bli musik på riktigt.

Bästa spår: ”Black Jesus”.

FAKTA

Jay Smith

Jay Smith

Columbia/Sony

ARTIKELN HANDLAR OM