Wijs bästa på länge

till Tomas Andersson Wijs skiva Romantiken

Foto: Foto: MAGNUS LIAM KARLSSON
Gör låtar man går sönder av.
MUSIK

POP Vi vet, så här 14 år och åtta album in i Tomas Andersson Wijs karriär, att få svenska artister ur samma generation har en bättre blick.

Eller vi och vi. Det är ju jag som tycker det, vilket givetvis delvis beror på att jag också är född i början av 70-talet.

Det känns när singer-songwritern från Fruängen minns tonårens Thirteen Moons-konserter i röda jeans och Doc Martens eller vilsenheten och maskhållandet under stockholmsironins 90-tal.
 

Om man råkar ha befunnit sig i liknande världar och bara reflekterat det minsta lilla över hur den man var då blev den man är nu är det svårt att inte gå sönder lite av bilderna som målas upp i låtar som ”Sturm und drang” och ”Kärlek 95”.

”Romantiken” hittar dessutom tillbaka till den naknare, skarpare känsla som präglade hans tidiga 00-talsalbum. Inte minst tack vare att skivan är skriven och inspelad ihop med Andreas Mattsson, som tenderar att förse allt han rör vid med kärnfulla elgitarrmelodier i moll.

Men också för att duon med känslig hand plockat in gäster som med små medel drar låtarna till olika stämningar.
 

Mauro Scocco, Bo Sundström och Ulf Stureson lägger körer och Niclas Frisk spelar kärvt sprakande Tom Verlaine-gitarr. Ane Brun sjunger så lysande duett i titellåten att man börjar längta efter ett helt album med henne på norskklingande falsettsvenska.

Hela ”Romantiken” präglas av den sortens omsorgsfullhet. Det är den bästa skivan på väldigt länge från Tomas Andersson Wij.

FAKTA

Tomas Andersson Wij

Romantiken
Razzia/Sony

BÄSTA SPÅR: ”Sturm und drang”.