Ilskan ger Ulf Lundell ett dynamiskt driv

Så många får hans nya skiva ”Rent förbannat”

MUSIK

ROCK Titeln har täckning, om man säger så.

Ulf Lundell är genuint förbannad i de här 24 låtarna. På regeringen, på det kvartalsbaserade kapitalet, på utförsäljningen av välfärden, på skattefifflarna, på pensionsrådgivarna, på babblet i radion, på att skiten alltid vinner.

Fyra år efter förra studioskivan ”Omaha” har han så mycket att få ur sig att han levererar ännu ett dubbelalbum, och ilskan och frustrationen som tänt texterna verkar ha smittat av sig även på musiken.

”Rent förbannat” är en ovanligt dynamisk samling sånger, där Lundell förutom att rulla vidare genom sitt vid det här laget väldigt välutforskade Dylan/Springsteen/Young-land även kastar sig ut i både reggae och new wave-punk. I den synnerligen lundellskt döpta ”Jag kan inte andas här” låter det rent av som att nationalskalden från Orminge har snöat in på Calexicos mariachitintade ökenrock­serenader.

Där Lundell de senaste tio åren rent musikaliskt ibland rockat på med en väl tunnelseende skit i allt-hållning känns han här både nyfiken och öppen.

Något som stryks under av två covers, en riktigt Janne Bark-vinande tagning av Eldkvarns gamla skrålhit ”Fula pojkar” och ett slags Nick Cave-version av ”Sjörövar-Jennys sång” från ”Tolvskillingsoperan”. Oväntade måhända, men låtarna om pojkarna som stjäl och slåss och diskerskan som jobbar åt herrarna för pennys passar förstås in i den här berättelsen.

För precis som Bruce Springsteen på ”Wrecking ball” har Lundell sett dokumentären ”Inside job” och reagerat på vad stora bankaffärer och subprimelån har gjort med världsekonomin. Han sjunger att Gordon Gecko (sic) hade fel och drar en hård blues om dom fyras gäng, vilket förmodligen kan tolkas både som alliansregeringen och de stora mediehusen.

I ”FBL II” är han rent av inte ens längre säker på om det verkligen var folket som byggde landet.

Det händer några gånger att Lundell slår över i ”grinig gammal gubbe”-läge – inte minst när han eldar upp sin dator i ”Schabbelbabbel” – eller att somliga ordflöden hade tjänat på att skalas och slipas några varv ytterligare för att verkligen bli texter. Som så ofta med en dubbel är det svårt att hålla intensiteten uppe hela vägen.

Men engagemanget driver albumet framåt på ett sätt som vi inte har hört på ett bra tag.

Och när Lundell bemödar sig med att putsa glasögonen och verkligen se, då ser han alltjämt klarare än de flesta.

Ulf Lundell

Rent förbannat

Rockhead/EMI

ARTIKELN HANDLAR OM