En discopopstänkare med pulserande bas

Så många får Britta Persson

Foto: Märta Thisner
Nosar på danssväng Britta Persson är tillbaka med sitt fjärde album ”If I was a band my name would be Forevers”. Produktionerna på albumet är glassigare, fylligare och ett långt steg från avskalade, akustiska debuten ”Top quality bones and a little terrorist” från 2006.
MUSIK

POP ”Musik non stop”. ”Cheek to cheek”. ”Hela livet var ett ­disco”.

Det kommer en tid i varje rockbands karriär när riffen, skramlet och det råa inte räcker till och man verkar längta efter något annat. Något svängigare, lyxigare, mjukare. Man längtar efter … dans? När Kiss anammade den utskällda discon i slutet av 70-talet blev det ramaskri bland fansen men succé hos den större publiken. Kent, Sahara Hotnights och Markus Krunegård är bara några av de svenska gitarrartister som en bit in i diskografin har börjat nosa på någon form av danssväng och både retat upp några, sålt mer skivor och revitaliserat sitt sound på kuppen.

”Baby no name” är första singeln från Britta Perssons fjärde album. Det är också en ljuvlig discopopstänkare med pulserande bas, raka trummor och 80-talssynthar. Persson matchar vemodiga verser med en ultracatchy refräng och har som ett popmastermind lånat gitarrplocket från Phoenix första platta, den struttiga känslan från MGMT:s ”Electric feel” och La Rouxs och Jenny Wilsons lite gälla röster och konstruerat den optimala P3-hiten.

Produktionerna på albumet är glassigare, fylligare och ett långt steg från avskalade, akustiska debuten ”Top quality bones and a little terrorist” från 2006. Nu bjuder Britta Persson på mysbaleariska midtempolåtar som ”Turquoise voice” och ”Come transmit”. Men även spår som påminner om förr har fått en tjusigare inramning. På släpiga balladen ”Sunbeam” lyckas hon, likt Lana del Rey, fånga den varma men också ödesmättade känslan hos Lynch-filmlåtar som croonerklassikern ”Blue Velvet” och ­Julee Cruises ”Falling”.

Det här är en platta vi kommer höra mycket från 2013. Alla singlar kommer funka utmärkt i public service-radio där discorock och välproducerad pop med lite indieskev sång ju alltid haft en given plats, särskilt under 00-talet. Vissa gamla Britta-fans kanske kommer störa sig på ”If I was a band my name would be Forevers”, särskilt de som tycker att musik inte ska få vara polerad och glittrig.

Andra, nya fans kommer hitta henne just för att den är det.

FAKTA

Britta Persson

If I was a band my name would be Forevers

(Selective Notes/Sony)

ARTIKELN HANDLAR OM