Gör gaydisco av rockens största

Fyrverkeri med Pet Shop Boys - som till och med tolkar ’Bossen’

1 av 4 | Foto: ROBIN LORENTZ-ALLARD
Storslagen avslutning Pet Shop Boys med Neil Tennant och Chris Lowe levererar spännande scenklädsel och stela ansiktsuttryck. Spelningen hade kunnat vara bättre, men med sin magnifika avslutning visar de ändå att de fortfarande kan vara ett av tidernas bästa popband.
MUSIK

En ledtråd till vilka som uppträder på Cirkus?

Ok, här är en:

Två stora och levande strutar står bakom ett draperi.

Då kan det bara vara Pet Shop Boys.

Och det där är bara inledningen.

Popduon använder fortfarande några av sina populäraste signaturer: koner, djurmasker, stela ansikts-uttryck.

Två dansande bockskelett med peruker är en återkommande sevärdhet. Men kvällens Youtube-film - det som tidigare kallades för ett Kodak-ögonblick - är när Neil Tennant och Chris Lowe viras fast på två uppställda sängar och framför ”Love etc”. Bara huvudena sticker upp ovanför täcket och bilder på andra och yngre sprattlande kroppar projiceras på den vita ytan under halsarna.

Det är hysteriskt kul. Går det att ta vuxen synthpopminimalism längre in i medelåldern än så?

Mungipor gjutna i sten

Chris Lowe är sig lik, oavsett om han har en keps eller discokula på skallen. Mungiporna är gjutna i sten och pekar klädsamt neråt.

Däremot är det lite ovant att Neil Tennant har skaffat sig en jovialisk swagger. Det spelar ingen roll om han klär ut sig till en stor borste med skallig knopp eller sjunger i silverkostym - han levererar vartenda ord som en elegant och världsvan crooner. Till och med de svartaste texterna är lätta, lediga och avslappnade.

En motreaktion

Men Pet Shop Boys är fortfarande samma band som en gång blev rasande när tv-programmet ”Top of the pops” förbjöd artisterna att mima. Allt de gör känns som en motreaktion mot rockmusikens excesser, garderober, gitarrer och envisa autenticitetskrav.

Med stor förtjusning brukar de göra regnbågsfärgad synthpop av grabbrockens största namn. Och frågan är varför de har väntat så länge med att tolka Bruce Springsteen?

Nu är kanske inte covern på ”Last to die” lika imponerande som exempelvis deras version av Coldplays ”Viva la vida” men det är vackert att höra The Tennant sjunga The Boss. Det klär honom.

Skillnaden mellan låtarna från senare år och hitsen som inte behöver någon presentation är dock för stor, både vad gäller kvalitet och presentation. Att jäm-föra ”It’s a sin” och resten av den dundrande discofinalen med ”Invisible” är som att ställa ett nyårsfyrverkeri bredvid en testbild.

Därför blir spelningen ett litet ”tänk om?”.

Tänk om de hade även hade framfört ”Heart” och ”Flamboyant” och ”Left to my own devices” och ”Being boring” och ”Jealousy” och ”Love comes quickly” och ”Home and dry” och ”Can you forgive her?” och ”Shopping” och... så vidare.

Magnifikt statement

Men slutet är ett magnifikt litet statement. Pet Shop Boys spelar sin första och senaste singel efter varandra.

På ”West end girls” var de ett av tidernas bästa popband. Och på nya EDM-influerade ”Vocal” visar Pet Shop Boys att de fortfarande, 29 år senare, kan vara det ibland.

Här är Pet Shop Boys låtlista

Axis

One more chance/Face like that

Opportunities (let’s make lot’s of money)

Memory of the future

Fugitive

Integral

I wouldn’t normally do this kind of thing

Suburbia

I’m not scared

Invisible

Last to die

Somewhere

Leaving

Thursday

Love etc.

I get excited (you get excited too)

Rent

Miracles

It’s a sin

Extranummer:

Domino dancing

Go west

Always on my mind

Extranummer 2:

West end girls

Extranummer 3:

Vocal

ARTIKELN HANDLAR OM