Olycksbådande och monotont mässande

Nöjesbladets Markus Larsson recenserar Kents singel ”La belle epoque”

1 av 3
Sångaren Joakim Berg.
MUSIK
Markus Larsson

ROCK. ”Jag är frosten där inget växer.”

”Jag är halvåret av mörker, i landet som Gud glömde.”

”Jag är med i ravekommisionen, den främlingsfientliga politiken, jag är självmordstatistiken.”

”Jag är glesbygden, rohypnolen.”

”Jag är drevet på skolgården.”

”Jag är den misstänksamma grannen, jävla finnar norrmän danskar.”

”Jag är alla vapen vi exporterat.”

”Jag röstar inte längre i valet, jag är Melodifestivalen.”

”Jag är Bibeln och Koranen.”

1984 tecknade Monica Törnell en vemodig bild av Sverige i Ted Ströms ”Vintersaga”. 30 år senare släpper Kent en sorts fortsättning. Skillnaden med ”La belle epoque” är, tidstypiskt nog, att ordet ”jag” står i centrum.

Monotont mässande

Det finns ingen slagkraftig refräng, ingen hook, ingen klassisk popformel. Kents nya singel bygger på ett monotont mässande över stråkar som sågar sig fram. En tolkning är att texten består av lösryckta rader om vad det innebär att vara svensk medborgare i dag, vad alla egentligen står för. I en allt mer radikal tid måste även landets största band vässa sin retorik.

Det är, tack vare att låten inte är insmickrande någonstans, en lysande singel. Och det beror inte bara på att den tredje och mycket melankoliska versen påminner om ett av världens fem bästa band – Pet Shop Boys.

Olycksbådande ironisk

Effekten när ”refrängen” kommer – ”alla för alla och en för en, så börjar vi om igen” – låter sedvanligt dubbeltydig och olycksbådande och ironisk.

Fransmännen döpte nostalgiskt nog åren mellan 1890 och 1914 till ”La belle époque”. En period av tillväxt och framtidstro.

Sen kom första världskriget.

FAKTA

Kent – ”La belle epoque”

Universal

ARTIKELN HANDLAR OM