Krossar allt som korsar deras väg

Markus Larsson blir totalt knockad av First Aid Kits tredje album

1 av 4 | Foto: NEJL KRUG
BERÖR KONSTANT Systrarna Klara och Johanna Söderbergs röster hittar smärtpunkten överallt på ”Stay gold”.
MUSIK

Min pappa, som fyller 72 år i december, älskar country.

Han är en kärv kritiker och blir i princip aldrig imponerad av något.

Men när han hör en låt som får honom att tappa fattningen nickar han stilla på huvudet i sin stol och drar efter andan:

”Det här är bra, åh, det här är bra.”

Magin i countrymusiken sitter i rösterna, kanske mer än i andra genrer. Det är rösterna som gör diamanter av de allra enklaste orden om kärlek.

När man själv säger samma ord, de där som låter så banala men betyder så mycket, låter det ofta självmedvetet och fånigt. Men när Patsy Cline sjunger att hon går i bitar finns det inget att mer att säga.

Kärlek och sorg

Det gick inte en dag utan att mina föräldrar lyssnade på country när jag växte upp. Mitt hem var fullt av röster som berättade om svartsjuka och missbruk, kärlek och sorg, otrohet och religion, fattigdom och mord.

Länge kände jag inte till något annat än amerikanska efternamn som Cash, Lewis, Presley, Everly, Louvin, Lynn och Parton.

Smärtpunkten överallt

I den bästa countrymusiken finns det alltid en ”sweet spot”, en smärtpunkt där ett ord eller refräng eller ton lyfter över de enkla arrangemangen och texterna och vrider till.

Smärtpunkten finns där när Emmylou Harris sjunger ”I’m going there to see my father” i ”Wayfaring stranger”, varenda gång som The Everly Brothers låter stämsången flyga fritt, och när Ryan Adams längtar hem till ”my sweet Carolina”. Och den finns överallt på First Aid Kits tredje album ”Stay gold”.

Mer än något annat är ”Stay gold” en manifestation för en stämsång och två röster som just nu saknar motstycke i svensk musik. Precis som förra skivan ”The lion’s roar” spelades ”Stay gold” in i ACR Studios i Omaha, Nebraska, tillsammans med producenten Mike Mogis. Det Daniel Lanois-luftiga soundet bygger till stor del på stråkar och klarinetter och altflöjter som arrangerats av Nate Walcott från Bright Eyes.

Brister flera gånger

Men inget ställer sig i vägen för systrarna Klara och Johanna Söderbergs ”high lonesome”-harmonier, deras sångmelodier och röster. Allt det som fick Patti Smith att gråta på Polarpriset. När jag försöker spela inledningen av ”Shattered & hollow” för min bror genom telefonen, när Klara Söderberg sjunger att hon hellre är trasig än tom, måste jag svälja för att kunna prata.

Det brister fler gånger. I titelspårets refräng, när de sjunger om ”the streets of New York City” i ”Master pretender”, sticket i ”Heaven knows” och varenda gång de minns sitt Cedar Lane.

Jag postar skivan

Och kanske, kanske är ”A long time ago” allra vackrast. Långsamt växer balladen om att inte räcka till, om att förlora någon långt in­nan man själv vet och förstår, om att vara så ledsen att man inte ens kan vara arg, och blir deras ”Love hurts”.

Efteråt postar jag mitt förhandsexemplar av skivan till mina föräldrar. De fick mig att upptäcka country och kommer att förstå. Min pappa kommer att sitta i sin stol, nicka och dra efter andan:

”Det här är bra, åh, det här är bra.”

ARTIKELN HANDLAR OM