Doug Seegers röst kan smälta järnvägsspåren

1 av 4 | Foto: FELIPE MORALES
MUSIK

En kollega twittrar om Peter LeMarcs monumentala farväl och lyfter fram kommunikationen.

LeMarc lyckas alltid prata med publiken som om han står bredvid dem och för ett förtroligt samtal vänner emellan. Det är en svår konst.

Doug Seegers, som inte alls har samma nära förhållande med de svenska fansen, har en liknande förmåga.

Det märks att han spelat för brödfödan på gatan, där den omedelbara publikkontakten är skillnaden mellan att kunna äta sig mätt eller huttra av hunger.

Seegers presenterar sina låtar, drar små historier om ex-fruar och alkohol – country ska med jämna mellanrum handla om att sitta i fängelse eller dricka sprit – som om han har känt oss i flera år. Det skapas snabbt en avväpnande och familjär atmosfär.

Doug Seegers djupt traditionella version av country och honkytonk är utbildad i den mest ursprungliga skolan. Tankarna går till Lefty Frizzell, Kitty Wells och genrens andliga gudfader, Hank Williams.

Musiken är fläsk och bruna bönor. Med en rejäl kopp Lucky Luke-kaffe vars styrka smälter järnvägsspår och får Clint Eastwood att grimasera.

Även Seegers imponerande röst kommer från en annan tid. Det känns som om en arkeolog hittat stämbanden i en utgrävning i Texas och ställt fram dem på scenen.

Om låtmaterialet höll samma klass skulle Doug Seegers vara en sensation. Men långtifrån allt glimrar som "Going down to the river".

Däremot finns det sällan någon anledning att klaga på artister som lyfter fram och spelar låtar av Gram Parsons.

I det här fallet "She".

ARTIKELN HANDLAR OM