Kärnfullt, viktlöst och trollbindande

1 av 3 | Foto: STEFAN MATTSSON
Felfritt Seinabo Seys falsett får en bokstavligen att spilla ut kaffet över tangentbordet.
MUSIK

   

Seinabo Sey

For Maudo (ep)

Universal

SOUL ”Poetic”.

”Pretend”.

”Words”.

”Burial”.

Titlarna är lika korta och kärnfulla som låtarna. Och musiken fortsätter att ha en magnetisk dragningskraft.

Man lyssnar inte på musiken. Densiteten och gravitationen är för stark. Man sugs hjälplöst in i den.

I senaste numret av musiktidningen Sonic får stjärnproducenten och artisten Mark ”Uptown funk” Ronson lyssna på svensk pop. Ronson är imponerad och säger ”Inte för att jag vill dra all svensk musik över en kam, men oftast låter det så vackert med precis rätt produktion.”

Enda risken med det är att låtarna blir identiska och fastnar i en formel. Den ena perfekta produktionen försvinner i den andra. Men det gäller inte för Seinabo Sey, inte ännu.

Det spelar ingen roll om hennes låtar spelas på låg volym i stimmiga miljöer – man vet att det är hon, man hör det direkt. Precis som alla stora artister före henne har hon redan ett uttryck som är lika omöjligt att kopiera och förfalska som ett fingeravtryck.

Det beror i första hand på rösten. Det är låtarnas grundstomme som ska hålla för jordbävningar och orkaner. Seinabo Sey hade kunnat sätta sig vid ett piano och sjunga dem under ett tillfälligt strömavbrott. Effekten skulle ha blivit lika trollbindande.

Men i intervjuer lyfter hon alltid fram producenten Magnus Lidehäll. Han ger henne ett tidstypiskt sound, ytterligare en dimension och större rymd, utan att för den skull använda några insmickrande mainstream-knep.

I ”Pretend” får han och Seinabo exempelvis klassiska soulfrasen ”knock on wood” och ett 90-talsbeat som påminner om ”Dub be good to me” med Beats International att låta som våren 2015.

Minialbumet ”For Madeleine” var kanske starkare. Där krävde i princip vartenda spår en pallplats på årsbästalistorna.

Men ”For Madeleine” hade ingen ”Poetic”. Inte ­ en ”Burial” heller.

När Seinabo Sey når första refrängen i ”Poetic” och rösten viktlöst glider upp i falsett och tillbaka igen spiller jag ut kaffet över tangentbordet.

Nya ep:n är tillägnad Seinabo Seys pappa, den gambianske musikern Maudo Sey. Han dog 2013 och i en lång utmärkt intervju i Nöjes­guiden berättar hon att ”Burial” handlar om honom.

Avskedet, sorgen och saknaden förvandlas till en allmängiltig, upplyftande och trösterik psalm. Salem Al Fakirs körsång är överväldigande. Rösten dupliceras så många gånger, och i så många stämmor, att det låter som om en gigantisk kör från amerikanska södern tornar upp sig över pianot.

I Nöjesguiden läser jag också den bästa beskrivningen hittills av Seinabo Seys crossover mellan traditionell soul och modern pop:

”En boombox i en kyrka.”