Gammal dinosaurie som det sprakar om

1 av 2
dysfunktionell kemi Sångaren J Mascis, basisten Lou Barlow, som gömmer sig i bakgrunden, och trummisen Murph har en speciell ladning tillsammans. Foto
MUSIK

Dinosaur Jr

Give a glimpse of what yer not

Jagjaguwar/Playground

ROCK Med tanke på att basisten Lou Barlow skrev hatlåtar om gitarristen och sångaren J Mascis på 90-talet var det få som trodde att originalsättningen av Dinosaur Jr skulle spela tillsammans igen. Men för tio år sedan hände det. I och med det här albumet, det fjärde sedan omstarten med ”Beyond” 2007, har Mascis, Barlow och trummisen Murph gjort fler skivor ihop i ”modern tid” än de hann med under den första vändan i slutet av 80-talet.

Än mer anmärkningsvärt: Dinosaur Jr låter fortfarande väldigt bra, och är en lika oefterhärmlig kraft inom ­alternativ amerikansk gitar­rock än någonsin. Många har försökt men det finns fortfarande ingen som ­ lyckas kombinera distbox­bonanzasolon med vemod i avmätt falsett som J Mascis.

Och hur högt jag än håller storbolagsperioden utan Barlow på 90-talet (”Green mind”! ”Where you been”!) händer alltjämt något väldigt speciellt när Barlows säregna basspel får backa upp Mascis oväsen.

Eller om det bara är laddningen i just den här trions ­dysfunktionella kemi som gör det.

På det elfte Dinosaur Jr-albumet bidrar Barlow dessutom med två av de starkaste låtarna. Om det ­tidigare har känts som att han kanske sparat sitt bästa till Sebadoh eller solo­skivorna får ”Left/right” och inte minst ”Love is...” – där kombinationen av Barlows sårbarhet och ­Mascis gitarr verkligen kommer åt något – mig rent av att ­vilja spela Sebadohs 90-talsklassiker ”Harmacy” igen. Men det är som ­alltid J Mascis show. Möj­ligen appellerar ”Give a glimpse of what yer not” inte till så många nya fans. Det är samma sorts låtar om ­slösad tid och komplicerad kärlek byggda på lika delar ­”Cortez the killer”, hard­core och pop som alltid, möjligen ­bara ännu mer reflekter­ande och tillbakalutade än tidigare.

Storheten ligger snarare i hur Mascis 2016 lyckas ­ladda så närmast urtypiska Dinosaur Jr-låtar som ”I walk for miles” eller ”Be a part” med så här mycket ­energi och närvaro.

Jag begriper inte hur han gör det, men det är å andra sidan mycket med över­kufen Mascis som jag aldrig har begripit.

Och det är troligen till stor del därför som jag fortfarande bryr mig så mycket om honom och hans lilla ­orkester.

BÄSTA SPÅR: ”Love is ...”.

ARTIKELN HANDLAR OM