Stelt med själlösa rockare

avJoacim Forsén

ROCKBJÖRNEN

Bullriga Nickelback faller platt

1 av 6 | Foto: Björn Bergenheim/Rockfoto
Nickelback, med Chad Kroeger i spetsen, levererar muskelmonotona hits utan passion.

Chad Kroeger lovar att Nickelback från och med nu ska besöka Sverige så ofta de får chansen.

Nej, gör inte det.

Foto: Björn Bergenheim/Rockfoto
Nickelback, med Chad Kroeger i spetsen, levererar muskelmonotona hits utan passion.

Låt oss börja med att konstatera att decibelpolisen har ett lysande tillfälle att dryga ut kaffekassan i kväll. Det är inte högt i Globen. Det är öronbedövande.

Kanske är det därför det dröjer en halv konsert innan de drygt 14 000 fansen börjar höras ordentligt inne i arenan. Eller så är det helt enkelt svårt att uppbringa någon energi på golvet när det är omöjligt att få ut ens en kilowatttimme ur bandet. Den kanadensiska kvartetten dånar från scenen men utstrålar ingenting. Varken glädje, sorg eller partystämning.

Inget lull-lull

Det är rent och städat på scenen. Inget lull-lull, inget extravagant ljus. Knappt ens färgat. Att falla tillbaka på musiken och skippa trams har jag inget emot. Tvärtom. Men då krävs att man ger något mer än slentriansmicker och tjat om att dricka. Lite själ. Eller något mer innovativt än att skicka ut crewet för att slänga t-shirts och öl på publiken.

Muskelmonotont

Det handlar givetvis inte om kompetens. Nickelbacks muskelmonotona hits är föredömligt och massivt tajt spelade. Men allt är så stelt och styltigt bredbent att man måste ta tunnelbanan över Skanstullsbron för att leta rätt på den andra foten.

Att ­liverock kan vara så här platt och intetsägande är faktiskt förbluffande.

Nickelback

Konsert i Globen, Stockholm. Längd: 90 minuter. Publik: 14 176 först ganska avvaktande, sedan lyriska fans. Bäst: ”How you remind me”. Sämst: Porr­kalkonen ”Something in your mouth”. Alltid sämst.

ARTIKELN HANDLAR OM