Vackert, tungt & värdigt, Roxette

ROCKBJÖRNEN

Bandet kommer hem till Sverige med en show som växer i styrka

1 av 2 | Foto: Foto: PONTUS FERNEMAN
SKÖR - MEN SÄKRARE Marie Fredriksson och Per Gessle började turnén svajigt, men efter en imponerande lång turné utomlands har deras show mognat till en säkrare föreställning.

GÖTEBORG. Trodde inte på den här turnén.

Inte alls, ärligt talat.

Men Roxette har vuxit flera storlekar sen fjolårets premiär och gör nu en värdig och tung popshow.

Första numret är en tyst minut för offren efter terrorattackerna i Norge.

Det är en passande inledning. Allt annat vore nästan otänkbart.

Men sen kastar Roxette i femmans popväxel.

”Dressed for success”, ”Sleeping in my car” och ”The big L” – musik som inte har ett mörkt moln på himlen – avverkas effektivt och snabbt.

Mycket känns igen från när jag sist såg dem i Sundsvall förra sommaren.

Soundet är mer som Per Gessles soloturnéer än Roxettes 80-tal. Gitarrlarmet slår kanske inte hål på trumhinnan, men med tanke på avsändaren är det ovanligt högt.

Speciellt eftersom Christoffer Lundquist – grungeskägget längst ut till vänster – får allt större utrymme. Han smurfar ofta loss på gitarren ordentligt. Mot slutet av ”7Twenty7”, i ”The look”, under hela ”Joyride”. Det ser ut som att en bildlärare lever ut sina största stadiumrockdrömmar. Lundquist är motorn bakom spelningens laddning och dynamik.

Säkrare tonträff

En annan skillnad är Marie Fredriksson. Rösten är fortfarande skör.

Men Fredriksson sjunger med säkrare tonträff.

Framför allt behärskar hon sina begränsningar bättre och bättre och väljer gärna ett lägre register där hon förut lät stämbanden skjuta iväg som raketer.

Det ger flera ballader en vuxnare och mänskligare och sorgligare klang. Som ”Perfect day” – konsertens vackraste stund – den akustiska delen av ”It must have been love” och ”Listen to your heart”. Det gör att även resten av bandet uppträder med ett större och mer avslappnat självförtroende.

Spelar som en klocka

Roxette 2011 är visserligen inget lössläppt svänggäng. Trummisen Pelle Alsing spelar som en klocka och har förmodligen inte missat ett cymbalslag sen 1986. Låtarnas klassiska och dogmatiska popformel – kortast möjliga väg till refrängen – ger också spelningen en lite enformig känsla.

Men Roxette växer fortfarande på scen. Med den här utväxlingen kan de kommande konserterna i Stockholm och Malmö i november bli turnéns höjdpunkt.

ARTIKELN HANDLAR OM