Sahara Hotnights 2011 – är ROCK

ROCKBJÖRNEN


Sahara Hotnights

Foto: ”fantastiskt omodernt” Maria Andersson öppnar Sahara Hotnightskonserten ensam med sin gitarr. ”Jag har aldrig sett Robertsfors-kvartetten så uppfylld av självförtroende”, skriver Per Magnusson.

UPPSALA. Rocken. Så den finns fortfarande ändå. För allting som har med Sahara Hotnights 2011 är rock i ordets allra mest klassiska betydelse.

Ska man ägna sig åt klyschor krävs massor av barnslig skivbacksbläddrande förtjusning. Det har Sahara Hotnights. Classic rock-kostymen klär dem som en keps.

Hela vägen från batteristen Josephine Forsmans medvetet yviga trumspel, basisten Johanna Asplunds Chrissie Hynde-kalufs och gitarristen Jennie Asplunds Black Sabbath-riffande till frontkvinnan Maria Anderssons vilt uppspärrade ögon när hon inleder konserten ensam på scenen, krängande med sin röda elektriska gitarr.

Kort utan tjafs

Jag har aldrig sett Robertsfors-kvartetten så uppfylld av självförtroende. På scen blottas bandets själ på ett helt annat sätt än på skiva.

Nya nummer som ”Lookalike”, ”Vulture feet” och ”Little love sorrow” är precis lagom sofistikerade där gamla sånger som, säg, ”Visit to Vienna” är lagom dumskallig.

Konserten är föredömligt kort. En timme, två extranummer, inget tjafs.

En timme som känns som ett besök på rockmuseum. Det är fantastiskt omodernt, vilket i just det här enskilda fallet är en komplimang.

ARTIKELN HANDLAR OM