Så bra var Robbie Williams spelning i Stockholm

1 av 2 | Foto: Leo Baron / Live Nation
Robbie Williams i Tele 2 Arena.
ROCKBJÖRNEN

Robbie Williams går på knock men är farligt nära att bli uträknad flera gånger. 

De gamla hitsen räddar honom. Och det faktum att han fortfarande är så mycket Robbie.

Ber om ursäkt för de uttjatade boxningsliknelserna men Robbie Williams ramar in den turné som precis som senaste albumet heter ”The heavy entertainment show” med boxningsestetik. Han blir presenterad som en champion på väg upp i ringen och kommer in klädd i boxarrock. I ”Love my life” glider han runt över publiken i en stor boxhandske. 

Men när den 43-årige stjärnan äntrar scenen i kväll är det knappast som arenarockens titelförsvarare. All exempellös framgång till trots är det väldigt länge sedan britten levererade en hit eller ens en riktigt bra låt, och att hantera rollen som popvärldens meste spjuver blir givetvis allt svårare med åren. 

Så hans känns snarare som den gamle mästaren som försöker sig på en comeback. 

Som Rocky Balboa

Den storyn har vi sett på film flera gånger och precis som Rocky Balboa har Williams det rätt motigt i starten. Då ligger nämligen en hel del fokus på de bleka nya låtarna, och när han tidigt kastar in sånt som ”Let me entertain you” eller en swingevergreen som ”Minnie the moocher” för att jaga i gång showen sitter de långt ifrån klockrent i dramaturgin. 

Det är lite oklart vad den tatuerade gamängen i svart linne och kilt försöker göra med sin show och vi blir knappast klokare när han förvandlar ”Somethin’ stupid” till ren buskis, med en tjej ur publiken som får mima duett iklädd en märklig fjärrstyrd ansiktsmask som påminner om en buktalardocka. Eller när Williams tar en lång paus i showen för att leda den 70-talistdominerade publiken i allsång till gamla dängor som Bon Jovis ”Livin’ on a prayer” och A-has ”Take on me”.

Samtidigt: Den parad av hits som Robbie Williams levererade, ofta ihop med låtskrivaren (och kvällens pianist) Guy Chambers i slutet av 90- och början av 00-talet är tidlöst bra popmusik. Varje gång det kommer en ”Kids” eller "Angels” blir vi påminda om det.

Hyllning till George Michael

I kombination med snygga ljuseffekter och den innovativa visuella showen – bildskärmen är en siluett av Williams i boxarpose som används på rätt läckra och kreativa sätt – skapar Williams underhållning som måhända väger lätt men icke desto mindre känns ärlig och från hjärtat.

Det är till exempel svårt att inte gilla den dedikerade hyllningen till idolen George Michael, eller när pappa Peter får komma in och sjunga Neil Diamond med sin son. Var estradörgenen kommer ifrån går inte att ta miste på.

Och även om Robbie Williams numera primärt är en nostalgiakt accepterar han den rollen och spelar den tämligen väl.  Dessutom är han fortfarande ofta avväpnande rolig. Som i storyn om när hans tvåårige son sa ”fuckin’” första gången. 
Det här är långt ifrån den bästa Robbie Williams-konsert jag har sett. Vi får ingen heroisk vändning på slutet som i de klassiska boxningsfilmerna. Inget maniskt partyklimax som förr. Men ändå en rätt rolig kväll.

ARTIKELN HANDLAR OM