Dags att våga revoltera, Jill

ROCKBJÖRNEN

Johnson är bra men det krävs ett stilbrott för att bli fantastisk

1 av 3 | Foto: Titiyo och Jill Johnson.

Liveversionen av ”Jills veranda”?

Tv-serien var bättre.

Om det sedan är rättvist att jämföra ett tv-program med en konsert är kanske en annan diskussion.

Men här blir det oundvikligt.

Fem av gästerna från ”Jills veranda” deltar - Magnus Carlson, Marit Bergman, Kakan Hermansson, Rikard ”Skizz” Bizzi och Titiyo Jah. Plus Doug Seegers, som möts av kvällens största jubel.

Tv-programmet var en kärleksfull och varm presentation av countrymusik och dess huvudstad Nashville.

Utsökta låtval

Framför allt visade serien upp fler sidor av Jill Johnson som sällan får plats i hennes egen musik. Den uppenbara förståelsen för genrens traditioner, begränsningar, historier, hantverket och rötterna, till exempel.

Varje gång som Jill Johnson sjunger ”Orphan girl” med Titiyo eller ”Sleepness nights” med Magnus Carlson undrar man varför hon inte gör det oftare. Och varför hon inte låter mer som Gillian Welch än Shania Twain.

Tack vare spelningens brokiga skara av gäster och flera covers - låtvalen är bitvis utsökta - blir kvällen mer färgstark än huvudpersonens sedvanliga skivor.

Hitlistcountry

Men grundproblemet kvarstår. Det är bra men sällan fantastiskt.

Det känns som om Johnson själv helst undersöker toppen av isberget, den delen av Nashville och countrymusiken som syns och hörs på hitlistor och radiostationer som vill nå alla.

Den muskulösa och rockiga stilen är rätt en­dimensionell. Det går att göra en cover på vilken countrylåt som helst. Men det krävs personlighet och mod och djärvare stilbrott och en distanslös hållning till människans starkaste känslor för att göra genren rättvisa.

Döljer det väl

Jag tvivlar inte på att Jill Johnson har allt det. Ibland döljer hon det bara väl, bland annat genom att bandets arrangemang är mer TV4 än Emmylou Harris.

Nashville har, som institution betraktat, ofta fungerat bäst när artister revolterat mot stadens kommersiella villkor.

Vi väntar fortfarande på att Jill Johnson ska våga och vilja göra något liknande.

ARTIKELN HANDLAR OM