Ett värdigt slut

ROCKBJÖRNEN

Broder Daniel– Konserten utstrålar sorg över förlorade år

GÖTEBORG. Det blev ingen kraschlandning.

Ingen klassiker heller.

Bara ett värdigt farväl.

Allra sist står Henrik Berggren ensam kvar.  

Broder Daniels symbol och själ är klädd i sin allra vackraste cape.

Han skrapar på en akustisk gitarr och sjunger ”No time for us”.

Och det känns verkligen att gruppen och myten Broder Daniel snart är framme vid sitt sista, utdragna och falska ”aaaaaahhh”.

Det kanske mest gripande är de små stjärnflickorna längst framme vid kravallstaketet.

Jo, de existerar fortfarande. Och de gråter så mycket

att mascaran droppar från hakan.

Hyllning till Göthberg

Fram till ”No time for us” gör Broder Daniel annars en lite märklig konsert.

Det är ju inte samma band längre. Och det beror inte bara på att gitarristen Anders Göthberg är död och borta.

I kväll känns det äntligen som om musiken och låtarna tillhör en annan tid.

Allt är en hyllning till Göthberg och allt utstrålar en sorts nostalgi, en sorg över gamla och förlorade år.

Bandets unga och destruktiva laddning finns inte kvar.

Inte heller den majestätiska glöd som gruppen visade upp på Hultsfredsfestivalen eller i ”Sen kväll med Luuk” år 2001 – det år då Broder Daniel verkligen var störst och bäst.

Allt är relativt stabilt och väldigt odramatiskt.

Ger stadga & kompetens

Till viss del kan det ju bero på att Mattias Bärjed från Soundtrack Of Our Lives hjälper till på gitarr. Han skänker BD en stadga och kompetens som de aldrig har haft tidigare.

Men det finns också nåt vackert i att det uppror som Broder Daniel iscensatte fick ett varmt och försonande slut.

Och nu finns det inget mer att säga, inte efter att Henrik Berggren sjungit färdigt ”No time for us”.

Det är verkligen över nu.

ARTIKELN HANDLAR OM