Makalös show, U2

1 av 3 | Foto: U2 ger ett tydligt besked på turnépremiären – gruppen levererar fortfarande maximala stadiumspektakel som lämnar konkurrenterna bakom sig. Den 31 juli och den 1 augusti spelar U2 på Ullevi i Göteborg.
ROCKBJÖRNEN

BARCELONA. Publiken ...

Camp Nou ...

När U2 inleder sin världsturné på världens häftigaste arena består kören av över 100 000 personer.

Och vissa ögonblick är så omtumlande och starka att jag aldrig nånsin kommer att glömma dem.

Scenen är placerad mitt i arenan.

Och det pågår hela tiden ett spektakulärt upplopp runt U2. Det kokar oavbrutet på planen och de där läktarna som reser sig upp mot natthimlen och halvmånen.

Jag har aldrig sett nåt liknande. Och jag har aldrig hört en liknande allsång heller.

Fan vet om ens Bono själv har gjort det.

I ”I still haven’t found what I’m looking for” klarar han inte av att sjunga längre.

Bara skrattar och ler

Bono tittar förvånat runt sig och verkar inte tro på vad han hör och ser. Han bara skrattar och ler och skakar på huvudet och klappar på sitt hjärta med knuten näve. Och runtomkring mig ser jag hur vuxna män bokstavligt talat bryter ihop och gömmer sina rinnande ögon i händerna.

Det hisnande skådespelet fortsätter i ”Angel of Harlem”. Bono tillägnar låten till Michael Jackson och väver in både ”Man in the mirror” och ”Don’t stop ’til you get enough” mot slutet.

Och ”Where the streets have no name”... Den moderna stadiumrockens största monsterlåt skrevs för att få framföras på Camp Nou, tro mig. Det går inte ens att föreställa sig effekten när The Edges gitarr börjar växa fram. Man måste ha varit där, man måste ha sett det själv.

Showen har ett löst rymdtema. Scenen påminner om en jättespindel och Bono kallar den för gruppens rymdstation. Vid ett tillfälle ringer han till och med upp astronauterna på internationella rymdstationen ISS och snackar lite skit.

Vid ett annat tar samme Bono på sig en sorts laserkostym och blir genast en mycket modern igelkott när de röda strålarna sticker ut från hans kropp.

Torr skåpmat

Allt är dock inte lika fulländat och mäktigt och oerhört. Vissa låtar från ”No line on the horizon” är bara torr skåpmat. Och det finns en del rost som måste filas bort innan showen når full effekt. Speciellt i samspelet mellan Bono och resten av bandet.

När U2:s sångare får feeling och börjar improvisera hänger inte Edge, Clayton och Mullen riktigt med. De spelar helt enkelt bort sig. Speciellt i ”One”.

Men frågan inför premiären var om U2 fortfarande kan iscensätta maximala stadiumspektakel som lämnar konkurrenterna och efterföljarna bakom sig.

Svaret är ja, ja, ja.

Skulle exempelvis Coldplay och The Killers nånsin kunna mäta sig med detta?

Fåna er inte.

U2

Världspremiär: Camp Nou, Barcelona

Publik: Det sägs att mellan 103 000 och 115 000 personer har klämt in sig i arenan. Längd: 2 timmar och 20 minuter. Bäst: ”I still haven't found what I'm looking for” och ”Where the streets have no name”. Sämst: ”Get on your boots”, förstås. Fråga: Borde inte alla stadiumturnéer börja på Camp Nou?

ARTIKELN HANDLAR OM