At The Gates – helgjutet men väntat

1 av 5 | Foto: CONNY SILLÉN CONNY SILLÉN - AFTONBLADET

avMattias Kling

ROCKBJÖRNEN

ÖREBRO. Välj ben och utdelningen blir därefter.

Högern för ett döds­thrashande superuppskattande, vänstern för ett förstående deltagande.

Det är ju inte utan att man svajar däremellan.

Oftast är allt väldigt ­enkelt att älska. De genregrundande riffen som sprutar ur ”Blinded by fear”, ”Nausea” eller ”Suicide ­nation”. Tvillingarna Björlers spegelbildsnärvaro, Tompa Lindbergs trucker­keps och ivriga mikrofonnäve, Adrian Erlandssons rappa trumgrunder.

En nostalgikarusell

Inte mycket skvallrar om att det här egentligen är en nostalgikarusell som fortsätter snurra även fem år efter den påstått tillfälliga återkomsten.

Det mesta sitter ju exakt där det ska. Tajt, fokuserat och häpnadsväckande helgjutet.

Det finns många stunder då At The Gates är en föreläsning i ­melodiskt aggressionsprutande som borde få många yngre kopior att ägna sommarlovet åt ­extralektioner. Så fort styckena från snart 18-åriga ”Slaughter of the soul” – definitionsverket som nära nog framförs i en omstuvad helhet – plockas fram känns det som ett privilegium att ännu en gång höra dem i livs levande form igen.

Dags att bestämma sig

Ändå känns det som att Göteborgskvintetten har kommit till vägs ände. Att den måste bestämma sig om den ska fortsätta kånka runt på en tillbakablickande ryggsäck eller om den ska gå vidare med något nytt, vad det än må ­vara.

Därför blir det ännu en tacksam hyllningsförställning till en karriär som tvärdog innan den ens tog riktig fart. Ett stilistiskt fulländat, men ack så ickeförbluffande, avsked som har pågått lite för länge.

Inte konstigt att man kan känna sig lite kluven.

Fotnot: At The Gates spelar även på Sweden Rock Festival i Norje den 7 juni.

ARTIKELN HANDLAR OM