Gene Simmons ställer till med skojfrisk publikfest

Foto: Karin Törnblom / IBL Bildbyrå
Gene Simmons kan konsten att underhålla en hel publik – så också på Gröna Lunds stora scen.
ROCKBJÖRNEN

KONSERT 1976 gjorde rockbandet Kiss en legendarisk spelning på Gröna Lund.

Gene Simmons andra besök på nöjesfältets scen lär inte gå till historien. Men den skojfriske basisten ställer till med en publikfest som heter duga.


Gene Simmons är förutom originalmedlem och basist i ikoniska Kiss också (ö)känd för sitt skoningslösa affärssinne och citat som ”Jag lever för att tjäna mer pengar”.

Kiss har genom åren – med Simmons i täten – byggt upp ett imponerande affärsimperium med produkter som sträcker sig från fågelholkar och flipperspel till likkistor (!). Faktum är att bandets skivförsäljning bara är en bråkdel av vad gruppen har tjänat genom licensiering och merchandise.

Därför kommer inte ”Gene Simmons band”-satsningen, som såg dagens ljus förra året, som en överraskning.

Att sångfågeln tillika parhästen Paul Stanley kämpar med Kiss mest ansträngande låtar är allmänt känt vid det här laget.

Det är således ett smart drag av Simmons att turnera med ett gäng yngre rockmusiker, som har sina sångröster i behåll, för att dra fram en rad Kiss-rariteter ur rockärmen.

I kväll bjuds Gröna Lunds lyckligt lottade publik nämligen på ett gäng låtar som den legendariska gruppen aldrig har spelat live, däribland utmärkta Wendy O. Williams-spåret ”It’s my life” och ”She’s so European” från 1980 års ”Unmasked”.

Samt ”Are you ready”, en gammal demolåt som Simmons har dammat av för att ge ut till sin snordyra ”The vault”-upplevelse.

Simmons slår uppskattat nog också till på ovanliga ”I”, instrumentala ”Love theme from Kiss” och härliga ”Charisma” som enbart har framförts i akustisk version tidigare.

Men utöver ovan nämnda ess känns kvällens låtlista på tok för bekväm. Hela sex spår framfördes på Kiss senaste Sverigegig och skulle med fördel kunna bytas ut mot fler udda guldkorn.

Därtill kan jag inte skaka av mig känslan av att ”Shout it out loud”, ”I love it loud” och ”Rock and roll all nite” bäst avnjuts i sällskap med eldar, bomber, skyhöga platåskor, håriga medelåldersbringor, tajta läderoutfits och en linbaneåkande Stanley. Och givetvis: en blodspottande och lipande ”The Demon” – Simmons scenpersonlighet.

Dessa rockrökare kommer inte riktigt till sin rätt i kvällens tämligen harmlösa och avskalade inramning. Det vill säga med en avslappnad och osminkad Simmons i glittrig skjorta, tillsammans med relativt okända kompmusiker.

Men till viss del behövs ingen pyro eller rekvisita.

Blotta närvaron av Simmons bäddar egentligen för publikfest.

Säga vad man vill om detta soloäventyr, som gissningsvis är ännu ett sätt för Simmons att dryga ut pensionskassan, men nog kan den sjungande basisten konsten att underhålla och ta hand om en hel publik.

Hans odelade uppmärksamhet, charm och humor sätter onekligen guldkant på tillvaron.

ARTIKELN HANDLAR OM

Kiss

Hårdrock

Musik