Bruce Springsteen

Svart – och förföriskt

avMarkus Larsson

Springsteen spelar hela ”Darkness” – och förvandlar mörkret till rasande stark gospel

1 av 2
Klappat och KlartDet går inte att värja sig när Bruce Springsteen spelar med sådan utåtriktad övertygelse och kraft.

Hur överträffar man ­går­dagens knall?

Finns i princip bara ett sätt.

Genom att spela hela ­albumet ”Darkness on the ­edge of town”, från start till mål.

Kanske inte den bästa konserten på svensk mark, men ...

Det blev ännu en speciell och kär kväll.

I fredags var genomgången av skivan ”Born to run” spelningens gåva och höjdpunkt.

I kväll tackar Bruce Springsteen den svenska publiken för långt och gott och unikt sam­arbete genom att spela hela uppföljaren ”Darkness on the edge of town” från 1978.

Det orsakar nästan kortslutning i hjärtat och hjärnan.

Springsteen kan, som ingen annan, få ett uppträdande på en stor arena med över 55 000 människor i publiken att kännas som ett personligt brev som skickas till dig och ingen annan.

Och det kändes som om min egen hemadress stod under just de tio låtarna, från inledande ”Badlands” till det avslutande ­titelspåret.

Min gamla hemadress, i så fall. Till den röda, ofta översnöade postlådan på Radarvägen i Kiruna.

”Born to run” är, om ni frågar mig, en oöverträffad rockopera. Men den handlar om att längta bort och fly hemifrån. Och den låter som en lockande storstad ser ut. Eller kanske som stor­städerna såg ut i ens fantasi när man var yngre.

Stanna kvar, bit ihop

”Darkness on the edge of town” handlar mer om att ­stanna kvar och bita ihop och kriga med vardagen. Albumet är bron mellan Springsteens unga ambitioner och den mer vuxna rockmusiken som han ägnat sig åt och utvecklat sedan dess.

Jag kan varenda textrad utantill. Kantslagen på virveltrumman i ”Racing in the street” ­sitter som en tatuering. Musiken har varit ett soundtrack till fler sammanbrott och uppbrott och olyckor – både allvarliga och ­banala – än jag riktigt orkar ­räkna.

”Darkness on the edge of town” är musik som man helst lyssnar på ensam och bakom en låst dörr. Desperationen och förtvivlan som låtarna gestaltar brukar de flesta människor kämpa med i det tysta.

Som helhet betraktat är det ­definitivt ingen skiva som passar för att trollbinda en bullrig arena.

Den är för mörk, för hård, för inbunden.

Med några undantag – tänker främst på ”Badlands” och ”The promised land” och ”Prove it all night” här – uppmanar inte ­låtarna någon att skråla i kör, hoppa jämfota, klappa takten ­eller sjunga sha la la.

Och ändå ... under The E Street Bands rasande starka ­genomkörning fyller till och med de mest lågmälda stunderna ut jätteformatet.

Hårda knytnävsslag

Publiken står bokstavligt­ ­talat som tända ljus – eller kanske ­ännu hellre som tända smart­phones – i hela ”Something in the night”. De lever sig med i hårda och mullrande knytnävsslag som ”Candy’s room” och ”Streets of fire”.

Och vem trodde att ”Adam ­raised a Cain” skulle mötas av uppsträckta händer? Det är ju ingen gospel. Det är ett block av kompakt stål.

Men det går inte att värja sig när bandet och Springsteen spelar med den här utåtriktade övertygelsen och kraften. ­Svärtan är förförisk och paradoxalt nog välgörande.

Går lite på rutin

Precis som i fredagens ”Born to run”-uppvisning lyckas de ­inte riktigt behålla eller förvalta laddningen och spänningen som byggs upp under ”Darkness”-partiet.

Det går lite på rutin, energin håller ofta en hög men jämn standardnivå och det sprängs ­inte in några märkvärdiga skrällar i extranumren. Bortsett från ett par extrema pulstoppar ­tonar spelningen ut i stället för att helhjärtat lyfta till nästa nivå.

Mitt omdöme har säkert fått förhårdnader efter att ha sett över 30 spelningar med Bruce Springsteen. Det är oundvikligt.

Men det finns mer. Det kan bli bättre. Jag glömmer aldrig de tio låtarna i ”Darkness on the edge of town” men längtar redan till nästa lördag.

Det är omöjligt att få nog av en scenkonstnär som bara kan jämföras med sig själv.

Omöjligt.

Här är betyget – låt för låt!

ARTIKELN HANDLAR OM