Rastlöst, hektiskt – och fantastiskt

ROCKBJÖRNEN

Metallica gör konsert av sitt svarta album och vänder upp och ner på allt

1 av 5

De spelar hela sin klassiker, på tidsenligt vis.

Dock baklänges.

Den torra detaljen säger en del om Metallica.

Foto: Kirk Hammett gör en liten avstickare.

Att spela ett album i sin helhet är en utnött idé. Metallica har tidigare gjort det med ”Master of puppets” och ska i juni göra det med ”Ride the lightning”. På den här turnén gäller det den svarta skivan från 1991. Den oöverträffade bästsäljaren; en normbrytare inom metal.

Så ges den i bakvänd ordning.

Det är lätt att elakt se för sig hur Lars Ulrich har suttit på något bandmöte och roterat filosofiskt med ­armarna och sagt att ”what if we, like, play the whole ­album, you know, but, uuuhm, play it, like … backwards?”. Som ett torftigt försök att ändå göra något eget. Precis som sådana försök har skapat en stor del av deras diskografi.

Det är svårare att se vad det ska tillföra. I min skalle mildras nostalgin när flödet, den låtföljd som sitter inkarvad i ryggraden, bryts och skyfflas om.

Fastnaglad i ansiktena

Ändå sitter jag imponerad i 120 minuter. Inte så mycket av hur det låter som hur det känns. Det låter lite slarvigt, men deras ögon och gester glömmer det.

Nyss slungade ”Lulu” all trovärdighet ur dem, men nu är den fastnaglad i deras ansikten igen. De är helt övertygande, lika mycket i sin garagethrash som i sina rasthallsballader. James Hetfield kan stå i jeansväst, med Misfits- och Venom-tygmärken, och riffa 30-årig metal, utan att det alls liknar panik eller patetik. De kan hänfalla åt att spela den skiva som flest människor känner till, utan att det verkar som något annat än en rimlig förlängning av turnerandet.

De kan fortsätta vara Metallica för att Metallica gör vad de vill, på gott och ont.

Plus på alla låtarna

”Hit the lights”

Hela entrén har något sakligt aggressivt över sig. De bara kör. Över.

”Master of puppets”

Rastlös, hektisk, lustfylld, ­fantastisk.

”No remorse”

? De första inte helt hänförande minuterna.

”For whom the bell tolls”

Bekväm favorit. Arenan blir en cerise matta av nysolbrända händer.

”Hell and back”

Väl mottagen halvobskyritet från ”Beyond magnetic”, restbuffén från ”Death magnetic”.

”The struggle within”

Inleder sjoket med det svarta albumet. En introfilm om succén värmer upp.

”My friend of misery”

? Låten tål inte riktigt försöken att utvinna extra känslosamhet. Lite sävlig, lite trälig.

”The god that failed”

En av skivans snyggaste stunder. James sjunger mot filmkuliss av krucifix och gravkors.

”Of wolf and man”

Tungt rullande mot skymningen, före kvällens stora ljusshow av ­mobildisplayer.

”Nothing else matters”

En mycket varsam, nästan andäktig version av signaturballaden.

”Through the never”

När James och Rob stövlar taktfast ut på ramperna, i slutets tunga bryt, är det här en metalkonsert igen.

”Don’t tread on me”

Säker behandling av en annan av albumets mer förbisedda minuter.

”Wherever I may roam”

Privat favorit som görs som den ska. Bra, betyder det.

”The unforgiven”

Tontroget vacker.

”Holier than thou”

Typiskt uppvriden, pådriven, med ilskna nätkommentarer som flimrar över pixlarna i kulissen.

”Sad but true”

”Do you want heavy?” frågar James. Han ordnar detta genom ett av hårdrockens mest kännetecknande riff.

”Enter sandman”

Först fyrverkerismäll, sedan några minuters rockhistoria.

Extranummer:

”Blackened”

Eldpelare, fyrverkerier och sann entusiasm i ”… And justice for all”-inledningen. Låtlistans enda överraskning.

”One”

Ljuvlig metalsaga. Mycket snyggt men malplacerat ljus.

”Seek & destroy”

Uppsluppen final, lugnt thrashig. Svarta mastodontbollar regnar.

Metallica

Valle Hovin, Oslo. Publik: 40 000 (slutsålt). Längd: Två timmar. Bäst: ­James Hetfields röst. Sämst: På håll är det lätt att tappa bort medlemmarna i myllret av projektioner. På en skridskoarena där det känns som om alla står hopträngda långt från scenen.

ARTIKELN HANDLAR OM