Rockbjörnen

SKITBRA – SOM ALLTID

Av: 

Markus Larsson

ROCKBJÖRNEN

AC/DC exploderar i galen dundershow

Brian Johnson och Angus Young fyrar av en högljudd fest på Ullevi som bjuder på det mesta – utom överraskningar.
Brian Johnson och Angus Young fyrar av en högljudd fest på Ullevi som bjuder på det mesta – utom överraskningar.

GÖTEBORG. Det var bättre förr.

Men vad spelar det för roll?

AC/DC är fortfarande överlägsna världsmästare.

I alla fall på att göra rock’n’roll som är lika ful och skitig som en otvättad armhåla.

Finns det några invändningar?

Jajamensan. Flera stycken.

Och min kritik är lika förutsägbar eller rättare sagt konsekvent som AC/DC själva.

Ta bara den senaste turnéns låtlista. Den är huggen i sten och förändras inte en enda millimeter. Gruppen improviserar ungefär lika mycket som Britney Spears.

Det kan bli bättre

Nu tillåter inte shower av den här kalibern och storleken några större utflykter utanför ramarna. Ljuset och effekterna är alldeles för komplicerade för att möbleras om kväll efter kväll.

Dessutom måste konserten innehålla flera obligatoriska och ständigt återkommande moment – strippshowen i ”The Jack”, bystiga dockan Rosie, domedagsklockan i ”Hells bells” och kanonerna i ”For those about to rock (we salute you)”, till exempel.

Annars skulle det inte vara AC/DC, dude.

Samtidigt börjar gruppen använda lite väl enkla genvägar. En handfull spår från senaste skivan som de allra flesta är måttligt intresserade av kastas in i ett set som i princip bara innehåller de allra största hitsen.

AC/DC hade lätt kunnat höja spänningen genom att byta ut några stapelvaror mot, säg, ”High voltage”, ”Sin city”, ”Rock ’n’ roll damnation”, ”Riff raff” och framför allt ”It’s a long way to the top (if you wanna rock’n’roll)”. Fan, till och med ”Hard as a rock” och ”Heatseeker” utklassar mediokra knallpuffar som ”War machine”.

Rösten behöver oljas

Dessutom börjar Brian Johnsons röst bli rejält rosslig. I kväll skulle i alla fall hans vokala kullager behöva smörjas. Eller vila.

Men.

Sen finns det alltid såna där explosiva och häpnadsväckande nummer som får mig att vilja skaffa motorcykel, träna bänkpress och tatuera in två röda demonhorn på pannan.

Solot tar aldrig slut

I exempelvis ”Thunderstruck”, ”Shoot to thrill” och ”Highway to hell” lyckas farbröderna uppbåda en våldsam energi som de egentligen borde vara minst 20 år för gamla för. Och ”Let there be rock”...

Angus Young förvandlar som vanligt låten till ett fantastiskt och femton minuter långt rockmonster som dundrar fram med dregglande käftar och långa huggtänder.

Hans solo tar aldrig slut. Och han spelar med en volym som hämtar en hammare och slår in tre decimeter långa spikar i öronen. Det är en bländande uppvisning.

Då tystnar alla ens futtiga invändningar och ersätts av ett enda långt och utdraget ”hell, yeah”.

Då är AC/DC världens bästa rockband, igen.

Betyg: 4 av 5 plus

AC/DC

Plats: Ullevi, Göteborg. Publik: 57 205 (fullsatt). Längd: Två timmar. Bäst: "Let there be rock", "Thunderstruck” och ”Shoot to thrill”. Sämst: ”War machine”. Fråga: Vad använder Angus Young för bränsle? Plutonium?

ANNONS EXTERN LÄNK

Sprid julkänsla med de vackraste julblommorna! Skicka blombud med Interflora här!

Interflora

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Rockbjörnen